Aftonbladet – 7 november 1872, sida 3

ilkol, torfgas, tjära m.m, d. Stockholm den k INovember 1872, E I5 Å Ludvig B. Falkman. Från wniversitetet i Lund. Lund den 3 Nov. 1872. Lund ligger i en boitgömd neid och sällan hö man något nytt derifrån. Akademien sköter sin: värf tyst och stilla, önskar helst att vara obe märkt och har den egenskapen att sällan. väck: uppseende från någon förmånlig sida. Man läse nu med en viss ängslan på -kandidaten på gamle viset och skyndar sig att hinna med allt til Maj månads slut nästa år, då en ny regime in träder, fotad på en basis, om hvars förträtflighe män ej är fullkomligt ense. Att emellertid e allt står så -väl till under den till utseendet lugna ytan är ganska säkert, och en i dessa da gar timad händelse gifver anledning till åtskil liga betraktelser just ej af gladare art. Vål högskola företer, såsom allt menskligt, både skuggor och dagrar. Alla lärarne äro ej sådane män 5nskar dem, och detta beklagliga faktum ör, att lärjungarne ej i allt kunna vara sådana I de borde vara. . ) För några år sedan blef er docent vid särde. les unga år utnämnd till professor. Hans for I dringar på studenterne voro till en början teriligen anspråkslösa, men hafva sedermera ökats 1i en oproportionerlig och betänklig grad, så att de framkallat ett allmänt missnöje, som för når gra dagar sedan gaf sig luft. Detta skäl var emellertid ingalunda det verksammaste att framkalla den opinionsyttring, vi skola omnämna. Då ett universitet är en allmän bildningsanstalt, är det ock en berättigad fordran, att dess lärare ej sakna någon af den allmänna bildningens nödvändigaste faktorer — således först och främst folkvett och höflighet. Derom har emellertid samme professor visat sig alldeles okunnig och har med högst få undantag bemött de studenter, som nödgats besöka honom, med ohöflighet och råhet. Ett annat fel Hos honom, för studierna det betänkligaste, är, att han flera gånger nekat att anställa tentamina, utan att på tillfrågan hafva bebagat anföra skäl för sin vägran. . I Det af dessa skäl framkallade missnöje, som tillika egde åtskilliga lärares moraliska understöd, kom till utbrott den 1 Nov. Genom anonyma anslag dagen förut Var studentkåren kallad till allmänt möte och den infann sig nästan manngrant. Om föremålet för demonstrationen var man fullkomligt ense. Deremot ej om sättet, Man ansåg visserligen, att pereat istel!, ehuru ,akademiskt, ej var fullt lämpligt för våra dagar, men deremot trodde många, att en finare och värdigare opinionsyttring Ke skulle af vederbörande kunna senteras! Ötver läggningen om detta ämne var en af de lifligaste oc paste, som på länge hållits å Akademiska Föreningen. Den ene talaren aflöste den andre med förunderlig ifver, skäl framdrogos och lidna oförrätter omtalades. Pereat! pereat! Ordf., doc. Gustrin, hade svårt nog att fålla de eldiga sinnena och den rättmätiga harmen inom .vederbör: liga gränser. Efter denna heta debatt, som räckte 1.: timme, förenade man sig om det beslut, att studentkåren skulle mangrant afgå till den nämnde professorens bostad, hvarvid en deputation af 5 studenter skulle på studentkårens fägnar. för honom uttala sin önskan. om måttighet i fordringar samt dess uttryckliga begiran att hädanefter komma i åtnjutande af den höflighet och humanitet, som hvarje man har rätt att fordra. Man begaf sig åstad. Omkring 500 studenter deltogo i tåget, men vid ankomsten till hans bostad. befanns han ej vara hemma. Denna oförutsedda omständighet föranledde det beslut, att hrr deputerade skulle söka träffa professorn, underrätta honom att studentkåren önskade tala med honom samt bedja honom utsätta någon tid, då detta samtal kunde ega rum, hvarom då studentkåren skulle underrättas. Detta uppdrag utförde deputerade, hvilka dock gingo utöfver det erhållna uppdraget, i det de förehöllo professorn hans uppförande, utan att studentkåren var närvarande, såsom aftaladt var. Den 2 November randades, spänningen var, om möjligt, ännu större och det till kl. 3iFöreningens festsal anslagna mötet till trängsel besökt. Doc. Gustrin valdes till ordförande. Dr Sörensen, deputationens talman, afgaf derefter en berättelse öfver gårdagens samtal med professorn, enligt hvilken denne gjort åtskilliga medgifvanden inom alla klagopunkterna. Han började vid deputationens besök med ett höfligt emottagande och en tacksägelse för det värdiga sätt, hvarpå studenterna framstält sina anmärkningar och sade sig väl hafva haft aning om, att missnöjet hållit på att visa sig under en annan obehagligare form. Beträffande kurserna hade nog en viss missuppfattning (!) gjort sig gällande från studenternes 2) sida, och för attförekomma denna för framtiden bestämdes approbaturskursen närmare, hvarvid någon nedsättning och jemkning företogos, hvarom han lofvade att på en af sina närmaste föreläsningar, hvilka han ej heller längre ville anse obligatoriska offentligen redogöra. erefter förekom frågan om ohöfligheten, , å så den egentliga brännpunkten, hvarom oppositionen rörde sig. Professorn beklagade, att hans sätt var något tvärt (!) och afgaf ett slags förklaring öfver hvart och ett af de fakta, som framdrogos. Nog af, för de fleste tycktes han nog mycket betona otillräkneligheten hos den mindre förekommande och intagande individualit, hvarmed naturen begåfvat honom, men tycktes glömma, att hvarje individ ovilkorligen måste låta sin individualitet påverkas af och ändras i enlighet med det rättas och tillbörligas fordrinsar, i synnerhet då det gäller en offentlig em betsmans uppförande emot dem, med hvilka han har att skaffa, Såvidt vi rätt kunde förstå hrr leppterade, . fick man dock af professorn intet löfte om förbättring härutinnan för framtiden, Några mer eller mindre tillfredsställande förklaringar gåfvos äfven öfver vägrade tentamina och slutet af dr Sörensens anförande blef, att han såg, att man för denna gång borde låta sig ja med den upprättelse man fått, då ju intet hindrade, att, ifall studenternes samfälda uppträskarlände ej skulle medföra de åsyftade goda följ. lerna, andra och strängare mått och steg kunde ridtagas. Med erkännande af att de deputerade öfversk ridit sin befogenhet, uttalade sig derefter stuleranden Holst, sjelf deputerad, i samma syfte som den föregående talaren. På ordförandens förslag beslötodå studenterne att låta saken bero dervid, och den förre tacsade för det värdiga och rättänkande sätt, hvarpå lenna sak blifvit afgjord. Många gånger, så ungefär föllo talarens sista ord, har jag varit ;lad öfver att tillhöra Lunds studentkår, i dag ir jag verkligen stolt deröfver. ättänkande anden bor ännu qvar ibland er och skall städse komma Er att iakttaga hvad det soda förhållandet mellan lärare och lärjungar cräfver! Länge lefve denna goda anda ibland ss! Hurra! Så ändades denna dag på ett godt sätt. Båda vartierna hade vunnit en seger, ehuru studentkåren naturligtvis hade största skäl att vara slad. Men äfven den ogillade läraren hade af öjt en stor förödmjukelse, den att studenterne nna en gång skulle infunnit sig utanför hans ostad och fordrat ett bestämdt och ögonblickligt ftergifvande svar. Denna händelse föranleder hvarjehanda betrakelser. Inom studentkåren råder, sorgligt att Den ädle och l äga, den allmänna föreställning, att man är full.omligt rättslös gentemot hrr professorers godycklighet. Härmed vare nu ingalunda sagdt, tt godtycklighet hörer till ordningen för dagen; nb om tr Hå Rn Hd Oc Ft bf KR JR BR