Aftonbladet – 6 november 1872, sida 2

är för mina återstående dagar fastlänkad vid denne man,.på samma gång som jag har den fulla öfyvertygelse avt han aldrig kan bli mig till minsta gagn! Men om jag nu inte, på något vis kan aftvinga Martha Bradstock och hennes. anhängare ett medgifvande att dela skatten möed mig? — Ja, då finns ingen annan utväg, än att jag låter angifvelsen förfalla. Nog tror jag mig om att narra ortens myndigheter till att inmana henne i häkte, i synnerhet som hon utan tvifyel ej eger någon skicklig sakförare, men att draga målet inför verklig domstol, det vågar jag ej. Den ende nu lefvande person, som kan vitna att skatten blifvit begrafven, är Grogram, och han kanej bli synlig på femtio: mil nära. I detta fall nödgas jag således uppgifva alla vidare förhoppningar om äfven den allraringaste andel af guldet och får då återvända till -mitt fordna lif med den.glada vissheten att för alla hans återstående år nödgas draga försorg om den dumma, råa jätten Grogram. Men, friskt mod!tillade han, spelet är inte slutadt ännu; kanske skall jag så skickligt kunna sköta de kort, som jag har på hand, att jag ännu vinner partiet. : I denna stuad kom bantåget och gjorda slut på mr Pentweazles reflektioner. Då han vid framkomsten till Liskcard gick öfver vägen till -värdsbuset, såg han temligen skamflat ut och Nade-en förkänstå af att hans kamrat, hvars bredaxlade gestalt han såg luta sig ut genom deras kammarfönster, ej torde underlåta att håna honom för den plyckliga utgången af bans försöks i(Forts.)