Aftonbladet – 5 november 1872, sida 2

Den nya kretgordningslagens förkastande af junkermajoriteten i det preussiska herre huset har öfverallt i Preussen framkallat en liflig agitation blaad allmänheten och inom pressen mot denna majoritet. Inom alla fraktioner af det liberala partiet är man ense om, att regeringen icke kan gifva vika för junkerpartiets motstånd mot reformen, utan bör använda alla de medel, som stå henne till buds, för att genomföra densamma. National-Zeitung yttrar: Herrehusets majoritet har företagit sig att statuera ett vigtigt exempel på, att hon imakt är öfverlägsen regeringen och deputeradekammaren tillsammans. Hon har gjort detta under försvårande omständigheter, gentemot en minister, hvilkens ledande medlemmar och hvilkens pluralitet tillhöra det strängt konservativa parfiet, gentemot besluten. af en deputeradekammare, inom hvilken de liberala partierna ingalunda hafva en afgö rande öfvervigt. Det sällsynta hade förnt inträffat, att i deputeradekammaren alla partier förenat gig om besluten och att den konservativa ministeren finner lika mycket understöd hos de liberale som hog de kongervative. En. sådan ställning är den fastaste, i hvilken en regering kan visa sig inför ett parlamentoch i denna fasta ställning försöker herrehuset slå regeringen. Lyckas detta djerfva försök, då är visgerligen herrehusets feodala majoritet allsmäktig i Preussen, åtminstone allsmäktig i att säga nej. Och detta är nog; de herrar, hvilka gripit sig an med denna stora strid, måste på förhand veta, att en regering, som icke vill göra sig förtjent af förebråelsen för svaghet, icke kan tåla en sådan tutmaning utan att begagna sig af de lagliga medlen till motvärn. En regering får icke ens visa sig svag inför folkets valde representanter, utan om hon i de vigtigaste saker ser sig faktiskt neutraliserad af desse, måste hon antingen gifva afgå genom representationens upplösning och utskrifvandet af nya val framkalla en annan samsättning af densamma. Men ännu mindre duger det att visa sig svag inför några dussin godsegare, hvilka uteslutande ha regeringen att tacka för sitt mandat och sitt politiska inflytande. Sättet att bespara regeringen en sådan sitnation har författningen antydt genom rättigheten att utnämna pärer, och denna väg är den enda som i sakens närvarande läge är oss anvisad. Herrehusets pluralitet borde ha vetat dettainnan hon beslöt sig för att antaga en utmanande hållning. Vid preussiska herrehusets sammanträde den 31 Oktober förkastades, som bekant är, kretsordningsförslaget med stor pluralitet. Före voteringen uppläste inrikesministern Enulenburg följande af kabinettet antagna förklaring: Mine herrar! Det be ror nu af eder att besluta, om utskottets förslag skall antagas eller ej. Om I förkasten lagförslaget i dess helhet, skall det icke mera kunna framläggas under denna session. Dess förkastande skulle under andra omständigheter ha medfört hela ministerens och specielt inrikesministerns afgående. Om vi nemligen kunnat se någon utsigt till att ett sådant steg å vår sida kunde gagna saken, skulle vi icke ett ögonblick tveka att nedlägga vår afskedsansökan för H. M. konungens fötter. Men situationen är för ögonblicket en helt annan. H. M:t har öfvertygat sig om, att genomförandet af de principer, på hvilka den nya kretsordningen hvilar, är en nödvändighet, och på grund af denna öfvertygelse skall han ställa samma fordringar på en ny ministår som på oss. Om I besluten att förkasta lagen, skall landtdagen oförtöfvadt blifva afslutad och en ny session inkallad, vid hvilken krets ordningslagen skall höra till de allraförsta lagförslagen. Vi äro i full öfverensstämmelse med H. M:t så fullständigt öfvertygade om nödvändigheten af att genomföra lagen, att vi icke kunna släppa vår uppgift ur händerna; utan vilja försöka att utföra henne med alla de medel, som författningen ställer till värt förfogande. Efter upplä sandet af denna skrifvelse förklarade Kleist Retzow såsom majoritetens ledare: Detta är första gången en sådan lag förelagts herrehuset, och nu, då huset röstar mot de