Aftonbladet – 4 november 1872, sida 2

won kom med detta, hon genast kände igen nig såsom Joseph Grogram, en vän till henes man. Hon kallade mig bof och gaf mig la möjliga fula namn och svor på, att kom ag någonsin mera iör hennes ögon, skulle on hetsa bobborna på mig och de skulle sätta mig i knipan. Jag menar, rättade ig Grogram, att hon tänkte angifva mig såsom förrymd deporterad och öfverlemna mig i polisens händer. Hon sade detta, gjorde hon det? inföll mr Pentweazle, och i dessa ordalag? Jaha, just så lydde orden — förrymd ånge ga hon; och jag skall angifva er för polisen sa hon. Nå väl,, svarade den förre lugnt, nu san ni lägga er och sofva, eller sätta er ch dricka öl, om ni har något att betala let med, eller hugga ved, eller göra hvad aelst som ni torde ha kommit till verlden ör ! Kanske är jag kommen till verlden, sade 3rogram med mörk blick, för att krossa skallen på någon, om han retar mig för länge. Ja, det är också möjligt, svarade mr Pentweazle, men det är en fråga, som ej serna kan röra oss båda, ty inte har jag någon fruktan, min gode vän, för att mitt hufvud är i fara för edra näfvar. Hvad jag nu ville säga, är att ni inte vidare torde vara till någon nytta vid denna affär och att ni kan taga er för hvad ni sjelf behagar, tills jag har utfört densamma, då ni, som jag förmodar, nog är vitlig att emottaga er andel af guldet. Gå på, sade Grogram, Gräla dugtigt. Jag visste på förhand att jag skulle få mig en het dust och jag hade beredt mig på att tåla den. Hvad jag nyss sa om att krossa någons skalle, var bara dumheter...