Aftonbladet – 2 november 1872, sida 2

Äfven sedan han hunnit ett godt stycke fram syntes han känna den förödmjukelse, som träffat honom. Han höll sig tätt intill häcken vid vägkanten, mumlade emellanåt en förbannelse, svor öfver sin otur både nu och alltid samt öfver denna qvinna, som hade igevkänt honom, som hade visat honom ett så djupt förakt. Då han tänkte på henne, kände han sig upptänd af ett inre, doldt raseri. Jo, det är just en snygg historia !mumlade han för sig sjelf. Det gick vida värre än hvad jag till och med anade. Jag trodde det skulle bli bara slarf, ty jag har inte fått något godt minne och jag tänkte att jag skulle röra ihop hvad jag fått höra och så bara få förargelse af det der lilla odjuret. Men aldrig kunde jag tro att jag skulle lida en så dödlig skam. Jo, det var en alltför hygglig qvinna! Var öfver mig som en blixt — säg tvärs igenom min förklädnad, liksom den varit bara en spindelväf! Hon kallade mig vid namn och sade: Bortl och bort måste jag. — Det varför obegripligt, men jag kunde inte stanna. — Jag sade honom straxt att det skulle gå illa, men så slug han är, så har han ibland knappt sundt förnuft. (Forts.) enas a