Aftonbladet – 2 november 1872, sida 2

Grogram satt på stolen, midt för dörren och solen sken honom rätt i ansigtet. Då mrs Bradstock nalkades, såg hon upp på honom och släppte med ett utrop glaset i golfvet. Hvad är på färde? sade Grogram och sprang upp. Tillbaka! skrek hon; tillbaka! annars gör jag genast alarm. Jag känner igen er, Joseph Grogram; jag känner fullkomligt igen er, trots denna förklädnad. Ni är den, som förledde min olycklige man till laster och brott; hade ej ni varit, kunde han ännu varit med oss, en redlig och aktad mad och jag hade varit, hvad jag aldrig åter kan bli — en lycklig hustru. Hvarför ni är här, det vet jag ej; troligtvis i något ondt upp såt. Säkert har ni rymt ur fängelset, men lemnar ni inte denna ort nu genast och för alltid, så skall ni snart åter vara der. — Kom hit, Georg, ropade hon till sonen, som hade kommit utspringande från ett inre rum. Rör inte vii åenne man; kom ho nom inte nära. Bort med er, Joseph Gro gram! skymfa ej witt bern med er närvaro. Ni vet att ni är i min makt och jag skall utav tvifvel begagna mig af densamma. Jag skall med all visshet angifva er som en för rymd deporterad, ifall fi någonsin åter vi sar er för mina ögon. TREDJE KAPITLET. En vridning på tumskrufven. Grogram sade icke ett ord, men steg åter upp från stolen och slank ut genom dörren som en slagen hund. Han gick förbi mrs Bradstock, som stod med gnistrande ögon och utsträckt arm; bäde fort och tystsmög han sig henne förbi och skyndade frarfåt vägen så hastigt hans ben kunde föra honom,