Aftonbladet – 1 november 1872, sida 3

I Jaha, som jag säger — uppfostran ! sade kryddkrämaren ännu en gång med märkbar ovilja. Hon kan inte låta poj: ken, som andra menniskor, komma i on skola här, der han kunde få lära sig både läsa och skrifva och räkna ihop summor, hvilket jag för min del tycker vara alldeles tillräcklig lärdom för oss allesammans, utan han skall skickas bort till någon af de der dyra skolorna för att lära latin och franska och allehanda farliga saker. Är pi fullt säker härpå? frågade mr Pentweazle. Ja, sir; huspigan der uppe vid herrgården berättade mig det i gär afton och hon hade hört det af mrs Bradstock sjelf. Ja, detta är verkligen ganska oroande tecken, sade mr Pentweazle. Mina herrar, de bästa vänner måste någon gårg skiljas ft, och som vi ha arbete för 088, så få vi nu lof att återvända samma väg som vi kommit. Han tog af sig hatten för sällskapet, vinkade åt Grogram och gick. Grogram väntade att hans följeslagare genast skulle yttra sig, rörande hvad de nyss hade hört; men denne gick tyst vidare, och slutligen fann sig Grogram förbunden att tala, Nåväl, sir! hvad är er tanke härom? sade han, Min tanke! upprepade den lille mannen lugnt och betraktade honom leende. Min tankg är den, att vi nu ha den rätta tråden 1 vär hand och att jag ej skall behöfva en mycket lång tid för att nysta upp den. Ni anser således att mrs Bradstock har sitt finger i den här grytan? (Forts.)