Aftonbladet – 1 november 1872, sida 3

Hon har inrättat en skola, hon ser om de sjuka, hon har tagit många välgörande in rättningar under sin värd. Det är mycket rätt, alldeles rätt hand ladt-af henne, sade mr Pentweazle — som alltid skröt med ått han aldrig gifvit bort så mycket som femtio öre ät en behöfvande. Ha de behållit alla gamla tjenare, sedan mr Womersley tillträdde godset ? Hvarenda en; inte någon har blifvit afskedad. Och inga nya ha heller tillkommit? tillade den som nyss förut hade yttrat sig. Jo, Parker, inföll kryddkrämaren med vigtig min; kommer ni då ej ihåg mrs Bradstock? Ja, mycket sannt — hon som bor vid södra parkgrinden. Jag hade glömt henne och det må jag sjelf undra på, ty hon är vacker nog för att ej böra bli glömd. Jaså, mrs Bradstock! upprepade Pentweazle; hon är nyss hitkommen, sade ni? Ja, en kort tid efter, sedan den nye egendomsherrn kom. . Och ser bra ut, sade ni? Det var Parker som sade så, svarade kryddkrämaren; tycke och smak äro så olika; hon har ett allt för blekt och klent utseende för mig; somliga säga att hon är enka. Ja, sir; hon är enka och har blott ett barn, en liten gosse. Nå då kan jag väl tro att hon förvri der hufvudet på alla unga män i trakten? Inte, så vidt jag vet, sade Parker. Men nog säger man att Mark Wakefield har ett godt öga till henne; han är der uppe vid portvaktarstugan både bittida och sent. Verkligen! inföll Pentweazle; Mark Wakefield! Hvem är han?2