Aftonbladet – 1 november 1872, sida 3

Denna sarkasm gick förlorad på Grogram, som häraf blott tyckte sig förstå så mycket. att här skulle spenderas några dryckesväror. och med största beredvillighet erbjöd han sig att visa vägen till värdshuset. De hade icke sutit der en lång stund, innan byns manliga invånare, en om zender, kommo och togo plate. Mr Pentweazle spelade roll af frikostig värd, sade sig vara främling på orten, att-han var förtjust öfver den vackra naturen och erbjöd sig att bekosta hvad de närvarande ville dricka. Sällskapet lät icke säga sig detta två gånger, och då man fann att han nyfiket lyssnade efter hvarjehanda upplysningar rörande ortens förhållanden. kände sig hans gäster villiga att uppfylla hans önskan och att berätta för honom allt hvad de visste. Han lär vara en hygglig och belefvad herre, er nya squire? sade. mr Pentweazle efter en stund. Ja, åh ja; det kan inte påstås något an nat om honom, yttrade en undersätsig man. byns kryddkrämare och postmästare i en person, och som det syntes, den förnämsta i det lilla samhället, än att han är en gan ska foglig och hygglig man; inte går han ändå upp emot gamla squiren; han kunde rida så fort som hundarna drefvo; ända tills tre är före sin död och att hålla ut på er åtta timmars jagt lika bra som den yngsta i sällskapet, det var han god till. Nä, än den wiga damen, hans systerdot ter — hurndan är hon ? Hon är en rar ung fröken, inföll er annan; riktigt dägelig och fin att se på och lika godhjertad som dagen är lång. Parker har nog rätt uti hvad han nu säger, återtog kryddkrämaren, som fortfa rande ville föra ordet; man kan knappt hinna uppräkna alla goda gerningar af henne,