Aftonbladet – 31 oktober 1872, sida 2

Gubben utbröt i ett skrällande skratt. Inte finns det någon lord Polwarth! Vår squire bor vid Polwarth House, han, tre mil härifrån. Polwarth House!utropade mr Pentweazl. P. H.! Min sann börjar ej detta bli intressant! Och hvad heter er squire? Squire Womersley. Aha! W.! Det duger inte alls! sade den förre. Hvad är hans dopnamn? Jag kan inte så noga veta, men jag har hört att det skulle vana Arthur. Arthur Womersley! A. W. — passar inte alls! Det var skada, ty Polwarth House lämpade sig särdeles väl för P. H. Han är en nykomling, squire Womersley, fortfor gubben, som började bli pratsam. Jag har inte sjelf sett honom, ty han går just inte mycket ut på egorna och tillser arbetet; men de säga att han är en hederlig herre. Men i skicklighet att sköta sin gärd — i åkerns rätta skötsel och skogens vård säger man att han inte på långt när går upp emot förre squiren, Hvem! gamle Womersley ? sade mr Pentweazle och gäspade, ty ämnet hade numera l: föga intresse för honom. . Åh nej, sade gubben, inte gamle Womersley. Denne är den förste Womersley, som lefvat här: på orten. Han var kusin till vår förre husbonde och fick ärfva god-: set vid hans död. Nå, hvad hette då er förre husbonde ? Han tillhörde en af de äldsta slägter i grefskapet Cornwall, sade gubben med ett drag af befogad stolthet i sitt gamla ansigte, öfver att få tjena en så aktad familj; han hette Pencarrow, — Roger Pencarrou. Kanske herrn har hört det namnet förut? Roger Pencarrow — R. P.; af Polwarth