Aftonbladet – 31 oktober 1872, sida 2

liga sjukdom, som jag ådrog mig genom för kylning i den dragiga kojan har skadat mit minne, Vackert gods, Polwarth, kan jag tro ? Ja, det må ni lita på, svarade värden Ett alldeles ypperligt gods. Huru länge var mr Pencarrow sjuk in nan han dog? Hm; låt mig tänka efter, sade värden Jo, han var sjuk — det vill säga inte fris nog för att komma ut annorlunda än i vagn eller i sin rullstol — ett och ett halft vid pass. Jaså, nu har jag det klart för mig! mumlade mr Pentweazle för sig sjelf. Nå den nuvarande squiren? Han har ju redan några månader varit bosatt här på orten. eller huru? Ja, så är det, svarade den förre. Och han låter ju allt fortgå i sin gamla ordning? Har han antagit några nya tje nare ? Nej, de äro just desamma som under mi Pencarrows tid, så vidt jag vet.z Inga nya hustjenare heller? Det tror jag knappt. — Jo, vänta litet Jag hörde nyligen att han antagit en ny portvakt vid södra parkgrinden. Jaså, en ny portvakt. Hurudan är då han ? Han är en hon, sade värden skämtsamt Det är en qvinna; och en rätt vacker qvinna på köpet, har jag låtit mig berättas. Jaså, bara en qvinna! mumlade mr Pent weazle. Kan inte uträtta mycket — sak nar krafter. Det skulle ni inte säga om ni vore giff med min hustru; jag lofvar ni skulle funnit att en qvinna kan ha kraftiga näfvar nog! Hurudana söner har mr Womersley ? frågade Pentweazle. Utsväfvande sällar.