Aftonbladet – 31 oktober 1872, sida 2

— Stora teatern inbjöd i går till en sikalisk högtid, då Mozarts Don Juan första gången under säsongen derå upprdes. Hr Arlberg, som denna afton gaf itelrollen, förverkligade i sin lösning af len underbart rika uppgiften hvad man af honom såsom utmärkt skådespelare och sånsare egde rätt att hoppas. För tolkningen vf don Juans titaniska kraft saknar hans stämma tillräckliga uttrycksmedel, men hvad 1e två finalerna förlorade, ersattes — så vidt möjligt är — genom fulländad artistisk iness i fr ningen af de scener, hvari restaren prö sin oemotståndlighet i för 1 list eller utbrister i jubel . Efter champagnearian och f hr Arlberg entusiastiskt hyl 1 fia Stenhammar skördade stor 1: för de båda arior, som gjor ionna Annas till det skönaste af alla so oranpartier. Hr Janzons uppfattning oci itergifvande af Leporello voro ännu mer är förr tillfredsställande; endast i ett par sor tier tycktes oss det burleska allt för enväl digt rådande. Elviras, Zerlinas och Ma zetlos partier gäfvos med god röstdisposi tion af de artister, ät hvilka dessa uppgif ter under senare år oftast varit anförtrodda likaså don Octavios, hvarur den senar arian emellertid blifvit utesluten. I guver nörens roll uppträlde för första gången e! ung sångare, hr Luwmwlvik, hvars präktig stämma i musikaliska kretsar vunnit myc ken uppmärksamhet och gifvit goda löfte om denna hans debut. Den korta scenen första akten gaf hr Lundvik med ostör framgång, hvaremot hans andel i operan slutscen, till följd af tillfällig heshet, fö! felade sitt intryck. Andra aktens finalkö utmärkte sig för synnerlig ackuratess oc dramatisk liflighet. Salongen var naturlig vis fullsatt.