Aftonbladet – 30 oktober 1872, sida 3

gar och röka gerna tills ni blir svart i an sigtet, men låt bara mig Vara ifred. Se så; inte ett ord vidare; gå! Under två eller tre timmar fortfor mr Pentweazle att studera adresskalendern, sida efter sida, register och förteckningar. Omsorgsfullt och metodiskt inhemtade han namnen på de minsta jordegare och byar ;långsamt och noga läste han igenom alla: topografiska, geologiska och antiqvariska upplysningar rörande hans ort, allt i hopp att finna spåret till egärne af de mystiska initialerna R. P. — P. H, Trött blef han icke, men han blef ond. Han trodde sig ha inslagit en helt ny väj och nu bevisade sig hans första steg derpå alls icke leda till målet. Ju mera han läste, desto mindre fann han, och ju mindre han fann, desto ondare blef han; tills slutligen, då Grogram åter presenterade sig, ångande af det gröfsta slag af tobak, den lille ränksmidaren hade arbetat sig upp till fullkomligt raseri. Nå, började Grogram i en upprymd ton, — ty enligt hans eget expressiva uttryck hade han dämpat tobakslukten med ett visst mått bränvin och vatten, — nä, hur långt har ni kommit, sir? Jag har inte kommit någonstädes alls, svarade mr Pentweazle, som kände sig ytterligare retad af sin kamrats gladlynthet; och jag skall tacka er, om ni vill hålla er på litet längre afstånd från min säng och ej göra mig sjuk genom lukten af edra sura pipor. Här luktar ju redan som i en källarsal. Lynnet dåligt, nu igen ! sade Grogram för sig sjelf. Hans ögon giäistra ju iskallen på honom, som en katts i mörker; det är lyckligt nog att han ej sätter eld på sängkläderna med dem, — för att inte tala