Aftonbladet – 30 oktober 1872, sida 3

och alldeles onödigtvis sätter ihop kolossala lögner, är han obestridligen en öfverlägsern person. : Grogram tände härefter ljuset och satte det bredvid sängen, noga iakttagande den försigtigheten att mr Pentweazle ej kunde nå det. Den lille mannen, som var mycket närsynt, kände sig nemligen så otålig här öfver och så ifrig att läsa fort hvad han skulle läsa, att han plägade draga ljuset ända intill sig, derigenom ständigt riskerande att sätta eld på gardinen, sängkläder och alla möjliga brännbara föremål. Ej förr bade han boken i sina händer, än han började bläddra deri med synbar otålighet, och blängde allt emellanåt på Grogram, med märkbar önskan att han skulle gå sin väg. Men Grögram var vid ovanligt sällskapslikt lynne denna afton och det enda som kunde göra honom vacklande i sitt beslut att troget stanna vid sidan af mr Pentweazles bädd, var en alltmera växande längtan efter tobakspipan. Nu har jag det ganska bra; lemna mig nu ensam på en stund, min gode vän, sade Niklas Pentweazle. Bra hårdt tycks det mig vara, att visa bort en kamrat, just då något roligt kan vara att finna. Inte så hårdt, då min kamrat bara skulle hindra mig i hvad som jag hoppas kan bli oss båda till nytta. I alla fall skulle jag hellre stanna, sade Grogram. Skulle ni ha något emöt, öm jag drog ett enda tag ur pipan? Hvad? skrek Niklas i det han häftigt slog igen boken och satte sig kapprak i sängen. Tobaksrökande i det tillstånd hvari jag befinner mig? Nej, på inga vilkor. Gå dit ned, min vän; gå i källarsalen, i köket, i kolkällaren, eller hvart ni beha