Aftonbladet – 29 oktober 1872, sida 3

Med anledning af en ohyggligt inqvisitorisk artikel i Wäktaren. Till Redaktionen af Aftonbladet! Med en viss förvåning har man i Wäktaren af den 24 dennes förnummit icke det, att han med en viss tvekan infört en från L. insänd uppsats, undertecknad J. 8., utan det, atthan någonsin kunnat intaga densamma. Till området för en annan press synes det höra. Det är mycket möjlij t, att några alltför samvetsöma själar; som naturligtvishafva så mycket att syssla med andra, icke känna till den gamla sentensen: De. mortuis nil etc..; men vidrigt är det, att höra Wäktaren liksom stämpla de läsare, som icke äro så samvetsöma, såsom vore de mindre angelägna om Guds rike! Törs man fråga : hvad hafva menniskor, att göra med en annan död menniskas inretillstånd, sedan hon död är? Och är det någon, som har att svara för detta, mer än den döde sjelf, när kristelig uppfostran icke saknats? Vet man: icke dessutom, att den Höge bortgångne, oaktadt menskliga fel och brister, satte högt värde på religionens sanningar, dess hugsvalelse och tröst, och att han, mer än en gång, särdeles efter sin gemåls frånfälle, umgicks med höga, allvarliga tankar? Hvilken dödlig står ren och fri inför Honom, som ransakar hjertan och pröfvar njurar? Äfven de allra samvetsömaste, ja Wäktaren sjelf, kan man bedja läsa och lägga på hjertat Frälsarens ord i Joh. 8: 7. Från vår dom har Han gått, och behöfver i det omrörda, inför menniskor icke svara, ty Gud allena är den, som dömer en rätt dom. Tcket kunde vara att tillägga om den lärde J. 3:s salvesefulla artikel, men det sågda må vara nog. Låtden döde hvilaifrid! Dixi. Till Bedaktionen af Aftonbladet. Till en af läseriets för vanliga menniskor mest stötande-egenheter, hör dens. k. kristliga nyfikenhet, hvarmed dess apostlar spana efter allt som angå högt stående personligheters religiösa öfvertygelser och kolportera sådana notiser bland sina själsfränder. Redan under Carl XV:s sista sjukdom berättades det salfvelsefullt i de pietistiska cirklarne, att den höge patienten blifvit en af deras, derföre att andaktsböcker funnos öppnade i hans rum; ur hvilka han då och då lät föreläsa sig stycken. Efter hans död lära arten af hans dödsberedelse,de uttryck han tillfälligtvis fällt till sin omgifning och de derefter bedömda chancerna för hans salighet hafva utgjort ämnen för en sakrik och skarpsinnig beandling i så beskaffade kretsar, hvaraf en insändare i senaste numret af Väktaren gifvit ett betecknande uttryck; så betecknande att sjelfva redaktionen säger sig hafva tvekat att införa det. Insändaren säger sig veta att många tusen fromma islandet-med ifver vänta att erfara något närmare ombeskaffenheten af den höge bortgångnes andliga tillstånd och uppmanar de män, som omgåfvo hans dödsbädd, att sanningsenligt redogöra för hvarje hans ord, som i detta afseende kunde lemna spekulationen någon ledning. Insändaren beklagar, att några aft de uttryck rörande andliga ting, hvilka enligt berättelser i tidningarne skola uti den sista tiden ha fallit från den bortgångnes läppar, äro i hög grad -dimmigaoch neologiska.. Likaledes har det upprört hans rättroende hjerta att ej den döende furstens uppvaktning sörjde för tillkallandet af en prestman 34 tidigt att nattvarden kunde honom meddelas. Man kan icke utan rysning läsa yttringar af detta slags heliga nit, som snokar kring dödsbäddarne efter neologism och som synes förtvifla om Guds barmhertighet för alla andra än dem som inskrifvit sig i det fromma kotteriet och antagit dess ickliga talesätt. Mot den höge aflidnes anförvandter är detta forskande i hans sinnesförfattting icke mycket grannlaga, men det är en grof olämpning mot det sunda vettet, den allmänna rättskänslan och den sanna gudsfruktan, som icke börsakna sin offentliga tillrättavisning.