fenhet är inte lätt att realisera och pla cera. Att ingen utom Bradstock och Grogram hade känt platsen der den blifvit dold, derom var mr Pentweazle förvissad. Bradstock var död; derom kunde icke det ringaste tvifvel uppstå; icke blott af tidningsrapporter hade han erhållit denna uppgift — de kunde vara falska; icke heller hade han att stöda sin öfvertygelse härom på be rättelser från man till man — de kunna sättas i omlopp af beräkningar. Nej, han hade sjelf talat med en person som varit ögonvitne till den strid, hvilken fått ett dödligt slut och derför visste han att saken var fullkomligt säker. Alltså: sedan Bradatock icke längre fanns bland de lefvandes antal, var Grogram den ende som hade vetskap om hemligheten och Pentweazle hade tagit sådana för:igtighetsmått, att Grograms intressen voro de samma som hang egna. Hade den förstnämnde också haft Just att bedraga honom, så skulle han saknat tillfälle dertill, ty ända till den stund lå Pentweazle först hbegai sig till Gwynruthin hade Grogram beständigt stått under hans uppsigt; intet meddelande, hvarken muntigt eller skriftligt, skulle kunnat egt rum mellan honom och någon främmande person, utan mr Pentweazles vetskap. Nej; att Groram icke förrådt hemligheten, derför var han trygg och huru han än skulle söka förklara den skedda förlusten, ämnade han alltid stöda sina åsigter på denna grund. Således måste skattens upptäckande ha skett af ren slump och emedan det så tillgått, hade dess finnande troligtvis gjorts af någon, på samma trakt boende person. Det var orimligt att tro en främling, under sina vandringar ha kommit in på det, ett stycke från vägen belägna fältet och der hittat den