son, hvilken bestulit oss på hvad jag med all rätt anser vara våra lagliga egodelar. TJUGUFEMTE KAPITLET. Några initialer. Grogram kom ej tillbaka på en temligen lång stund, men hans dröjsmål syntes icke hos mr Pöntweazle framkalla den otålighet, som man af hans i allmänhet retliga lynne hade kunnat vänta. Förhållandet var att den lille mannen snarare kände sig belåten med att ha några minuter för sig sjelf; då han hade att uttänka någon kinkig plan, ville han helst vara allena. Ehuru dum och trög och tystlåten Grogram än var, besvär rade hans närvaro den lille ränksmidaren och hindrade hans fantasi från att taga en mera djerf och fri flykt. Under det han nu låg i sin bädd, hade han intet annat att göra, än att uttänka planer och förslag, och allraförst började han för sig sjelf i tysthet granska vigten af de nyheter Grogram meddelat under sin nyss afgifna berättelse. Den var således borta denna skatt, som skulle gjort honom till en rik man för hela lifvet! Den plan, med hvars utförande han hade sysselsatt sig under så många månader och för hvars utförande han offrat så mycket pengar, var ramlad, tillintetgjord, lika follkomligt som skrifning på en griffeltafla utplånag med en våt svamp, Denna spekulation, som han trott skulle blifva hans mästerstycke och efter hvars utförande han skulle sett sig iståndsatt att vida förr och med vida större förmögenhet än hvad han ansett möjligt, kunna draga sig ur affärerna — hela detta storartade förslag hade brustit sönder som en såpbubbla, och här låg han nu, mera kraftlös och fattigare än någonsin samt utan en skymt at hopp att