Jo, jag satte ihop åt dem en berättelse, som inte var så dålig må ni tro; jag sade att det var något i nerverna, som ansatte er och att er hjerna var så stor och tätt packad, att den minsta knuff var nog för att bringa den i jäsning. De tyckte att det lät ganska troligt och så sade de att den dåliga bostaden i kojan kunde varit nog för att ta lifvet af er. Klokt uttänkt — ganska klokt, mumlade mr Pentweazle och blundade smått. Men hör nu på — skatten — den fanns således ej? Inte en nagel — inte så mycket som ett solgrand guld — inte för sex styfver afjuveler — allt var bortal Och ni kan svära på att den hade funnits der? Ja, ta mig — Håll, det är nog!... Således har någon, som varit der före oss, bortfört skatten. Jag är säker derpå. Och ni fann alls intet, som kunde vara oss en ledning att möjligen utforska hvem som lyckats taga den? Inte det allra ringaste, sade Grogram. Vänta! skrek han — saktade åter rösten och tillade: Jag hittade en afbruten spade med ett inbrändt märke. Hvad då? Det vet jag ej — jag såg inte efter så noga eller också har jag glömt det. Ni lemnade väl ändå inte qvar det afbrutna stycket ? Nej, jag stoppade ned det i min rensel; den hänger der nere. Gå då efter det, min gode vän, sade Pentweazle helt fogligt. Mycket kan det st icke vara värdt, men hvem vet om det ej ändå kan leda till upptäckt af den per