Alldeles; ni föll baklänges och fradga: des om munnen som en hund. Hvad tog ni er till, då ? Jag hällde något konjak i munnen på er och hemtade vatten ur en pöl, som jag slog öfver ansigtet på er. Då jag såg att ni qvieknade vid, lät jag er ligga på marken, skottade igen gropen, trampade hårdt till den och slog den jemn med spaden, så att platsen var lik den kringliggande leran; jag tänkte det var bäst att inte lemna når gra spår efter oss och hvad vi företagit oss under natten. Förträffligt! mumlade mr Pentweazle; det är intet tvifvel om att jag inte med tid och tålamod skulle kunna göra något af den karlen. Grogram böjde sig ned och lade örat till sin förmans mun, men då han icke hörde orden eller också icke fattade dem, så fort satte han: Derpå tog jag upp er från marken. slängde er på min rygg och bar er till kojan samt lade ned er på den der pappersbädden, som ni hade gjort i ordning åt er; så gaf jag er ännu en klunk konjak och vakade öfver er tills tåget kom med bokhållaren. Jag berättade honom att ni sjuk: nat och han tillsade konduktören att vid ankomsten till Falmouth telegrafera till M Pherson; det öfriga vet ni sjelf Hvad sade bokhällaren, eller mr MPhergon, eller de andra om min sjukdom? Hvad de sade? — de beklagade mycket att ni blifvit sjuk. Ja, det kan jag väl begripa, sade den lille mannen med häftighet. Men huru forklarade ni att det tillgått, — hvad sade ni? Ja, se så skulle ni framställt er fråga, yttrade Grogram i en viss, docerande ton,