voro borta och det enda nödvändiga var numera att hålla patienten vid lugn samt söka återställa hans krafter. Enligt dok. torns försäkran fanns ingen luft i hela landet som i detta fall var mera helsobringande än just på detta ställe, hvarest den sjuke befann sig. Vi böra tillägga att denna åsigt ej stämde rätt öfverens med läkarens förklaring då han först tillkallades. Han yttrade då att det bästa som knnde göras, var att så fort som möjligt föra mr Pentweazle hem till sig; men detta var innan Grogram hade hållit visitation i patientens plånbok och förklarat både för värden och läkaren att der fanns tillräckligt medel för att godtgöra deras besvär. Följande dag talade således Niklas Pentweazle med en röst, som mindre påminde om Polichinells och kunde sitta i bädden med betydligt mera styrka i ryggraden än man finner hos denna respektiva medlem af marionett-teatern. Läkaren hade strängt varnat Grogram för att låta patienten bli upprörd, och den hedersmannen hade följaktligen all möda ospard, för att leda samtalet ifrån det enda ämne som för dem båda hade något synnerligt intresse. Han talade om väderleken, om doktorn, om stället der de voro, om värden, om alla andra ämnen som hade plats inom hans slöa begrepp och mr Pentweazle svarade uppmärksamt och höfligt till att börja med. Slutligen lade han sin lilla tunna skugga af en hand på kamratens breda näfve och sade lugnt: Jag vet hvad ni gör, Grogram, och äfven hvarför ni gör det, men det gagnar ej till något. Ni försöker få mig till att tala om allt annat än om Gwynruthin! och elfte telegrafstolpen; men i fall, som ni sjelf sä ger, jag envisades att tala derom med dok