Jlande knalleffekter, hvarmed stadens amerikanska befolkning helsade sin frihets dag. Vi skyndade upp och sedan viefter amerikansk sed Ikl. 127 på morgonen intagit vår frukost, en Ised som min gamla stockholmska mage i Ibörjan af min vistelse i Amerika häftigt protesterade emot, gingo vi ut på hotellets Jaltan för att taga en öfverblick af det hela. ! -Hvilket lif, hvilken rörelse! Hela stadens manliga befolkning tycktes vara på benen, sjungande eller rättare sagdt tjutande i sin I förtjusning. Revolvrar blixtrade i de flestes ; händer, och de brukades äfven, det kan jag ;llofva; de högre rymderna genomkorsades af I fräsande raketer och de nedre, der vi död-fliga vandrade, af smällare, luftbägare och dylikt. Det hela liknade ett fullkomligt I virrvar, icke just af oskyldigaste slag och ljag var just på väg att hemställa till mitt sällskap, huruvida icke vår säkerhet fordrade en koncentration baklänges, som ändock tilläte oss att behålla fältet, då mitt öga plötsligen genom den böljande krutröken på något afstånd upptäckte ett välkändt och öfverallt lika kärt föremål, nemligen — den svenska flaggan, hissad i topp på en hög fristående stång vid ena hörnet af det stora torg der celebrationen egde rum, Det var första gången sedan jag lemnade Sverige, som jag såg vår flagga och aldrig hade jag kunnat tro, att jag häri civilisationens yttersta vester skulle få se den. Men så var det, och — det må betraktas såsom bjertoupet och omanligt — jag kände mitt hjerta slå hastigare och mitt öga tåras. Det var nu icke frågan om att draga oss tillbaka, nej, kosta hvad det ville, fram skulle vi till de kära blå och gula färgerna, för att trycka de vänliga händer som hissat dem, Vi störtade ut i folkhvimlet, vadande nästan i eld och rök, och kommo slutligen fram till målet utan någon annan malheur, än att vara litet krutstänkta, samt att jag fått brättet å min halmhatt totalt afslitet af en nedkommande raketstäng. Men ehuru min hatt, efter denna ofvan ifrån kommande reduktion, mera liknande en kaplans gammalmodiga nattmössa än en för 100 gr. Fahr. afsedd och någotsånär hygglig hufvudbonad, svingade jag den lika jublande då vi lyckligt nådde den blågula fanan, och sänkte den lika aktningsfullt för det unga och synbarligen lyckliga par, båda från Stockholm, som på detta sätt velat visa amerikanarne att det fanns ett annat land, långt, långt derifrån, som deltog i deras glädje. Huru vårt mottagande blef, behöfver jag väl knappast nämna: Öfver deras port svajade ju de svenska färgerna. Nog af, vi fingo en angenäm fristad i deras nätta hem, och det var med uppriktig saknad, som vi efter nå-). gra angenämt tillbragta timmar skildes vid dem. Hr Erikson, så var mannens namn, var född finne, men hade en längre tid vistats i Stockholm, der han trolofvat sig med sin nuvarande hustru, fröken Ewald, som för kort tid sedan kommit hit öfver. De ämnade om en vecka afgå längre norrut, der hr Erikson skulle emottaga en lönande anställning. Vi aflade äfven samma dag besök hos hrr Nilsson komp., stadens största handelsfirma, som eges af tvenne bröder, hvilka för 4 år sedan lemnade Sverige med lätta sinnen och ännu lättare börsar, men med en rik fond af vilja och energi. Men det återstod oss ännu en angenäm öfverraskning i Litchfield. Vi fingo nemligen der veta att tre å fyra mil från staden grossh. Chr. Ekströmer från Stockholm med familj uppslagit sin sommarbostad å öfverste Mattsons der belägna, vackra, 800 acres stora farm. Hvad var naturligare än att vi begåfvo oss dit; och ett angenämt familjelif, små lyckliga fiskturer ut på den närbelägna sjön, ett rikligt anordnadt och äkta svenskt bord (det lilla bordet icke undantaget),hjertlighet och omvårdnad af hvarje slag, gjorde att vi qvarglömde oss der längre än som stod i öfverensstämmelse med vår uppgjorda resplan. Hr Ekströmer, som om vintrarna bor i S:t Paul, är skandinavisk generalagent för ett af de mest ansedda amerikanska lifförsäkringsbolagen, och åtnjuter såsom sådan en under trenne år garanterad inkomst af 3600 dollars årligen, I Litchfield lemnade vi jernbanan och togo oss vagn, för att under 3 å 4 dagars tid gå ut till Minnesotas yttersta vester och besöka de der i lagghus och jordkulor lefvande svenska farmarne. De trakter vi i början genomreste voro vackra och behagliga. På vatten fanns riklig tillgång och skog förekom ännu, ehuru skäligen sparsamt. Man träffade emellertid här allt mer och mer oupptagen jord och de vackra och om välmåga vitnande boningsoch uthusen, som förekommo i närheten af Litchfield, blefvo allt sällsyntare. Snart hade vi lemnat skogsgränsen, der ännu enstaka lagghus här och der med långa distanser förekommo, och voro sedan inom kort ute på den ändlösa prärien. Icke ett träd, icke ens en buske mötte här ögat hvarthän man än vände sig. Öfverallt tomhet, dödstystnad. Man kände sig tryckt af denna störa, ofantliga tomhet! Men öfverensstämde då prärien i verkligheten med de föreställningar man fått om densamma af romaner och reseskildringar? Nej, ingalunda. Af bufflärne, som man så gerna vill tänka sig å prärien syntes icke ett spår, de hafva för längesedan flyktat längre bort, och i stället för det manshöga vajande gräset, var mar ken betäckt af en gles, kort i gulgrönt stötande växtlighet, som icke bidrog att ge taflan något lif. Det hela liknade, med förlof sagdt, en ofantlig fläskpankaka, öfverbredd med krusbärssylt, och ingen annan än:den, som kan finna någon poesi i denna rätt, kan finna det i den anblick som en prärie erbjuder, och denna beskrifning passar in på alla prärier jag sett i Amerika, äfven de ofantliga slättland som funnos i Nebraska. Någon banad väg fanns naturligtvis icke och — HÄ AA rr Nr oh a Jan oc bete NA rm mL brde bad on bet mm RR JO FH As RR DO TO 2 MM est SALT Bö KA AH I D:D