ifrågavarande stycket, som under titeln En engel på ett ganska lustigt sätt tecknar en gammal sprätt och kurtisör, är ock en bekantskap att rekommendera. Förvecklingarne i intrigen äro befängda, men dock icke alldeles öfverskridande rimlighetens gräns; enskilda scener förefalla verkligt komiska, och den lutning åt det skabrösa, hvilken någon gång uppebarar sig, öfverskyles af författarens goda humör. Titelrollen utföres ock på ett mycket förtjenstfullt sätt af hr Holmqvist, som med berömvärd måtta undviker all chargering och likväl från början till slut håller den gamle rou6ns person inom det burleskt humoristiskas område. Rätt tilltalande äro för öfrigt fröknarne Lillja och Weselivs, af hvilka den förra ganska lyckligt öfvervinner rollens något sentimentala beskaffenhet i teckningen af ett qvinligt dygdemönster; den sistnämnda är i sin helt olikartade uppgift rätt täck och behaglig, hvarvid man blott må beklaga att hennes tillbedjare hr Thorell återgifves med något tvungna ater,