ten till en del genom långa patetiska ut gjutelser. Bland det mest karakteristiska för forn tidens lif och anda i Norden var hvad mai kallat lugnets pathos. Blicka vi in utider verld, som fornsagorna öppna för oss, si finna vi intet stoj, utom handlingens, inte larm, utom stridens. Ordet flöt sällan lät och rikt, aldrig öfverflödigt hos våra för fäder; tankarne fröso helst till handling hvarom icke sprängde de lifvets band. Bri sten på sjelfbeherrskning, mångordigt skry och ordflöde i allmänhet voro i våra nordi ska förfäders ögon någonting komiskt. Dei verkliga passionen var ofta tyst, alltid ord knapp och derför just i högre mening dra matisk. Klagan och uppbrusning ansågo: helt och hållet stå under den friborne man nens värdighet. Slutenheten är, såsom e! nyare isländsk författare anmärkt, någonting karakteristiskt för vår fornverld, sådan de! uppenbarar sig i sagorna; innehållet kan hä: aldrig helt och hållet uttalas i och genon formen; det slår ned i uttryckets särskild blixtar, gömmer sig i det gätfullas natt och hänvisar alltid på ett inre, som är motsträf vigt mot att helt och hållet uttalas, så att anm gen måste fylla det bristande. Det är detta som är det imponerande i nordiskheten: å ena sidan den yttre sjelfmedvetna kraften och tron derpå, å den andra den inre själsstyr kan med sin aningsrika energi, vare sig at! det är lidelsen, som sparsamt utgjutes i flammande droppar eller det iskalia lugn. som kommer oss att rysa. Herraväldet öfver sig sjelf förlorade nordbon aldrig, och ber serken, som handlade i blindt ursinne, var ett föremål för förakt. Hvad svarade Vig fus Vigaglumsson derpå? tillfrågas ien aj de isländska sagorna en man, som förtäljer om en förnärmelse, som han tillfogat Vigfus Han log blott, blef svaret. Så tag dig då väl i akt! var det fullt befogade råd. som gafs. Ordslöseri är i alla händelser föga på sin plats, då det gäller att teckna karakterer och lidelser i vår forntid. Ännu värre blir det, om deklamationerna äro rikligt fyllda med modern svulst och sentimentalitet. Att t. ex. höra en barsk viking och en stolt nordisk ungmö vidlyftigt orda om det isberg af förtrytelse och ovilja, som ligger emellan deras hjertan, framkallar ett intryck, som sväfvar emellan det komiska och det vidriga. Det språk, i hvilket personerna utveckla sin störa vältalighet, är för öfrigt mycket affekteradt. Då stycket spelar under vikingatiden, kan författarinnan ju i alla händelser icke låta sina hjeltar tala den tidens språk, ifven om hon det förmådde; hvad de tänkas yttra i gammal norröna tunga det måste ju öfversättas i nutidens tungomäl. Hvartill tjenar det då att vilja ge språket ett falskt sken af älderdomlighet genom att på ett sätt, som nu icke brukas, använda må och månde, tör och torde m. m., I synnerhet om dessa arkaismer ofta användar på ett alldeles oriktigt sätt? På samma gång vi göra full rättvisa åt författarinnans vackra intention och den talang i fråga om poetisk produktion, som äfven här uppenbarar sig, tro vi oss dock böra tillräda henne, att låta mera omfatande och djupare gående studier i den ornuordiska litteraturen föregå något nytt Iramatiskt försök i denna genre. Om utförandet är icke mycket att säga. fru Hvasser är en mycket ståtlig Gullborg och gör hvad som är möjligt, för att tillvinna denna figur ettlifligare intresse. Hr Schwartz är en så stor och mångsidig arist, att vi väl, utan ringaste farhåga att lerigenom synas vilja nedsätta hans förnåga, kunna utsäga det, att hans konstvärsindividualitet icke passar för denna roll. Han kan sceniskt framställa äfven kraften, nen det skall vara den intelligenta kraften, jelten, hos hvilken snille och viljans energi illsammans framkalla någonting andligt ;fverlägset och inponerande. Men för framtällningen af den råa, fysiska kraften hos n barsk viking, en äkta Thorsdyrkare, aknar han tillräckliga fysiska hjelpmedel. ör att taga sig grof och hård ut, hjelper et ej att axla sig och att deklamera med ammanbitna tänder. En hektiskt-fanatisk iking blir i sjelfva verket en underlighet. Hvad styckets uppsättning angår, så lemar densamma alltför mycket öfrigt att önka och företer både hvad dekorationer och ostymer angår ett osammanhängande abraadabra. Högsätesstugan i andra akten är n utsirad lada, der försöken att ge det hela n fornnordisk karakter misslyckats, derföre tt allt dekorativt ser ut som det vore löst itsatt för tillfället. Stugans treå fyraams timmer sönderhackar det hela; om de arit bortåt en aln breda och sotade upp ot taket, skulle intrycket blifvit långt ättre. En af hufvudfigurerna går klädd i n teaterhjelm, af det slag som komponeraes i början af 1800-talet, vidare i skinnrämad rock, hörande till 1200-talet, med erunder framstickande brynja, svärd från redeltiden, besynnerliga benklofvar af silfer och i handen ett slags vedyxa med långt kaft. Gullborg är klädd i en polsk medelidsdrägt. Kämparne begagna pilbågar från 500-talet och sköldar från omkring 1200. På den punkt, der den nordiskt arkeoloiska forskningen nu befinner sig, kunde jan ha anledning vänta sig, att fornordiska stycken skulle kunna få en riktiare och mera sammanhängande uppsättning å landets nationalteater. Det är godt och äl att man vid kongl. teatern nu sparar ch lappar ihop så godt man kan. En följd f systemet blir emellertid att en blifvande tyrelse får taga emot teatern, försedd enast med odugliga trasor. Södra teatern har upptagit på sin reperen 4-akts-komedi af Julius R n