Lik de flesta dumma menniskor, fattade han aldrig genast en sak, sädan den i verklighet var; han trodde först att det var vindens tjut som han hörde — eller en katt som jamade ute på gården — eller allt annat än det rätta. Slutligen tog han ljuset, vek ned veken med ett af sina stora finger för att det skulle lysa klarare och gick bort till sängen. Han satte sig vid sidan deraf, drog undan den ena gardinen och lät ljusskenet falla på den lille mannen, som nu var vaken och hvars vidöppna ögon, till följd af sjukdomen blickade skarpt och genomträngande framför sig. De syntes plågade af skenet och Grogram hade nog förstånd att innan han talade, skugga ljuset med handen. Hollah! sade han med ett bemödande att tala sakta som likväl lyckades föga; hans djupa, råa basstämma rullade igenom rummet liksom stormen i skorstenen. Hollah! Jag tror att ni är vaken, sir? Ja, svarade mr Pentweazle med den allra tunnaste röst, ej olik ljudet af en leksak, föreställande en skällande hund eller en jamande katt, som små barn pläga roa sig med. Jag är vaken; jag måste visst ha sofvit något länge ? Åh, ja; så der temligen! svarade Grogram lakoniskt; ni har sofvit i två veckor. Hvad! skrek Niklas Pentweazle, med tillräcklig energi att sätta sig upp, men krafterna sveko honom och han föll fram. stupa på ansigtet, som en polichinell. Med mera varsamhet än hvad man kunde väntat, förde Grogram den ena af sina stora, klumpiga händer under honom och lade ho. nom tillbaka i en mera naturlig ställning mot hufvudkudden. Ni har, som sagdt sofvitifjorton dagar upprepade han; ätminstone har ni varit sjuk så länge,