I Dramatiska teatern: Grim Wiking, skådespel i två akter af Mattis. — Södra teatern: Er Engel, komedi i fyra akter af J. Rosen. Det å Dramatiska teatern gifna nya styc ket af signaturen Mattis, Grim Wiking. har utgjort de senaste veckornas dramatiska vEnement. Författarinnan, som senast med betydande talang för scenen bearbetade ettstoff ur vår historia från brytningsoch öfvergångspe rioden emellan medeltiden och den nya ti den, bar nu gått längre tillbaka och sökt ett ämne från den nordiska forntiden. Det är icke någon historisk tilldragelse hon lagt till grund för sitt lilla drama; hon har icke heller företagit sig att dramatiskt bearbeta något bestämdt stoff ur någon af fornsagorna; utan hon har velat ge i allmänhet en bild af fornnordiskt lif och fornnordisk anda, sålunda någonting äkta och djupt nationelt. Att sådant för henne skulle vara mycket vanskligt, kunde man lätt på förhand inse och att det djerfva försöket endast delvis blifvit krönt med framgång, bör icke väcka förundran. Man begår utan tvifvel ett misstag, om man säger, att det icke finnes någonting fornnordiskt i detta stycke. Såvidt vi kunna finna, har förf. ur läsningen af fornsagorna hemtat åtskilligt, som verkligen är karakteristiskt för vår forntid och ställt stycket på gammal nordisk grund. I kämpen Grim har hon velat ge en bild af den barske kämpens tro på egen kraft, i honom och i synnerhet uti Torsten Årngrimson den starkt utvecklade frihetsoch oafhängighetskänsla, som gjorde att hjelten, vikingen, bonden eftersträfvade ingenting mer, men också icke någonting mindre, än att vara herre i sin krets, på sitt skepp, i sitt hus och utan betänkande offrade allt annat för denna oafhängighet. I Gullborg har hon utan tvifvel velat dramatiskt framställa en af dessa den nordiska -fornsagans qvinnor, hos hvilka stoltheten och känslan af kränkt värdighet förmådde att så tränga alla ömmare och mildare känslor i bakgrunden, att de, efter att länge ha bekämpat en person och förberedt hans undergång, kunde, då han slutligen fått sin bane, säga: den blet jag värst, som jag älskade mest. Åtskilliga af de scener i andra akten, der dessa dra af nordiskhet framträda i handling, äro ocks onekligen af verklig poetisk effekt. En annan sak är, huruvida förf. lyckats att i sin helhet behandla ämnet, om hon kunnat göra detta i verkligt fornnordisk anda och om hon förmått deraf göra ett drama, Hvad som lockat henne till försöket, att inom en så liten ram innefatta någonting, som skulle kunna bli ett skådespelb, är utån tvifvel Björnstjerne Björnsons Mellem Slagene, denna lilla diamant af renaste vatten, denna stortade tragediin nuce, uti hvilken fornverldens lif och anda träder oss till mötes klarare, bestämdare och mera karakteristiskt, än i något annat som B. B. eller någon annan af nyare skalder skrifvit. Men skilnaden är ofantlig. Det hjelper icke, att man enkom tager sig före att genomläsa några volymer af isländska sagor ech omedelbart uuder intrycket af denna lektyr slår sig ned för att skrifva någonting enordiskt. Man måste verkligen ha lefvat sig in i den fornnordiska andan, man skall ha lefvat i nära samband med naturen och folklifvet i norden och, ledd af den sanna skaldeinstinkten skådat in i hjertat och kärnan af den nordiska folkligheten. Att Grim Wiking icke i dramatiskt hänseende kan anses lyckad, uppenbarar sig äfven för den mest populära och af estetikens grundreglor oberoende uppfattning deri, att stycket helt och hållet saknar en hjelte och att ingen af de deri uppträdande hufvudpersonerna förmår tillvinna sig något verkligt intresse. Grim Wiking sjelf är en barsk och brutal kämpe, som icke genom sitt efterhand till lidelse stegrade tycke för Gullborg kan tillvinna sig deltagande från vår sida. Torsten är en fullkomligt betydelselös figur, som endast företer något intresse i det ögonblick, då han förklarar sig vilja emot hvem gom helst och om han ock skall derför duka under upprätthålla sitt gifna ord om gästfrihet och skydd. Gullborg är alltför flyktigt tecknad, allför obe jl stämd och oklar till hela sitt väsen, att hon skulle kunna framkalla något varmare dell tagande; hennes plötsliga öfvergång frän l: hat och fiendskap till ömhet kan icke fram-. kalla någon känsla af tillfredsställelse, utan endast af förundran. Vid aidan af deasal har förf. ställt jarlsonen Yngvar, som utan l: tvifvel är en af de olyckligaste och mest olyckligt anbragta figurer, som man kan finna I ett drama. I första akten stryker han j fågelfri, frysande och hungrande omkring husen, deklamerande om sin nöd och olycka; I andra akten, då han är gästfritt upptagen Torstens hus, upplyses det att han begått de gröfsta nidingsdåd, utan att han har nål: sot att deremot genmäla, och kortsderefter! bäres han in, dödligt sårad, för att såsom nedelpunkt i hela scenen, efter långa och jertnjupna deklamationer, uppge sin anda. l; Denne figur och denna scen skulle i sjelfva : rerket vara tillräckliga att skämma hela l:) j Jj stycket, äfven om det hade långt större dranatiska förtjenster än nu är fallet. Någon i och genom handlingen framträ lande dramatisk karaktersutveckling kan inder sådana förhållanden icke ifrågakomma. Deremot ordas det mycket och vidlyftigt, ch dessa ordflöden utgöra såväl derigenom l utt de förefinnas, som genom sin beskaffennet, kanske styckets svagaste sida ur synounkten af en bild från Nordens fornlif. Hela första akten innehåller intet annat än leklamationer, och äfven i den andra, der vandlingen skall framträda, försvagas effek