RE ENN RR nN Det är just ett herrligt lif för en frisk och stark karl att tillbringa sitt lif som sjuksköterska åt ett sådant gammalt skrälle, som af bara egensinne och elakhet inte kan besluta sig för, antingen han skall lefva eller dö! Rädd är jag för att gå ifrån honom och nästan lika rädd är jag att stanna. Det är åtminstone väl att han inte pladdrar och pratar i yrsel längre; det gick just liksom kalla rysningar öfver ryggen på mig, då jag hörde honom mumla om pengar och pengar och emellanåt skrika helt högt: Hvar är det! Hvar är det? Och så till att börja på samma vis igen! Jag kan just undra, fortfor Grogram, ty det var han, hvilketdera vore bättre för mig: att han dog eller att han kommer sig? Bäst, att han fär lefva, kan jag väl tro, ty han har inte mycket pengar på sig, så vidt jag kan begripa — jag har spanat ganska noga i alla fickorna. — Han är en listig och förslagen skälm och hittar nog snart på hvilka som knipit godset och snärjer dem så att de få gifva ifrån sig åtminstone hälf. ten. Någon har tagit det, så mycket är säkert, ty nog är det borta. Det var rätt lyckligt för den här lille gynnaren att vi voro säkra på den saken innan han blef sjuk; hade jag trott det ligga tillreds att hemta, kunde jag varit hin så frestad att lägga en kudde öfver hans gemena, lilla ansigte och göra mig qvitt hompanionskapet. Ingen skulle blifvit klok derpå och jag hade blifvit dubbelt rikare. Men nu var godset borta — rakt för-vunnet, och den här lilla skälmen kan fröjda sig ät hoppet att jag allt skall följa honom som skuggan hela lifvet igenom. — Hollah, hvad stär på? Från sjuksängen hördes nemligen ett svagt qvidande; det upprepades för andra gången, innan Grogram väcktes till besinning deraf.