Aftonbladet – 25 oktober 1872, sida 2

Det anstår inte mig, sir, att yttra nå got till mitt eget beröm, synnerligen i et sådant ämne, sade Fravk efter en kor! tystnad; men ni kan ej tro huru jag för. sökt att försona detta olyckliga knifstygn, på hvilket det berodde om hans eller mitt lif skulle offras. Och dä mä jag tillägga att knifven halkade ned i min hand, jag vet knappt huru; jag vet blott att jag grep den och räddade mig genom att döda honom. Men jag försäkrar er, sir, att jag sedan, så vidt det varit mig möjligt, har sökt försona min gerning. Innan jag begaf mig till gulddistriktet, uppsökte jag enkan i Sydney, fann genom förfrågningar att hon hade sjunkit i den djupaste fattigdom, gaf henne pengar för att göra återresan till England och lät äfven sedan, genom min jurist till henne utbetala en liten summa i veckan till uppehälle. Allt detta skedde utan att jag sjelf syntes, men af henne sjelf har jag pu hört att det gick bra samt att den lilla penning som lemnades henne och hvilken, ehuru ringa den var, utgjorde en betydlig del af allt hvad jag egde, varit ett medel att rädda henne frän nöd. Jag... Min gode Frank, jag anser dig vara en af de bästa menniskor i verlden. Försona detta olyckliga knifstygn, säger du; det vet jag visst! När en blodtörstig bot har slagit dig till golfvet i full afsigt att taga ditt lif och du ger honom, hvad han hade för afsigt att gifva dig, så ser jag inte att detta är något att blygas för, något som behöfver försonas. Detta är min åsigt om saken. Qvinnor uppfostras till mera ömsinta Åsigter och tänka kanske annorlunda. Mitt räd är i alla fall att du ärligt meddelar Ellen allt, hvad som angär den der Georg Bradstock. Säg henne att det var