Aftonbladet – 24 oktober 1872, sida 2

fram till Frank. Jag kan iallmänhetinte beskylla mig för att ni sakna tillfälle till att vara i hvarandras sällskap; jag tycker sjelf, att jag spelar min roll mycket bra. Aldrig är jag i vägen, och då vipromenera här på tre man hand, sysselsätter jag mig med att plocka krasbär, eller ser på fjärilar och uppför mig med en grannlagenhet, som sällan torde ha sin motsvarighet hos en gammal ungkarl i min position. Hvad nikunna ha att säga hvarandra hela dagen om, kan jag omöjligt begripa, ehuru jag törs påstå att en tid har funnits, då jag begrep den saken lika bra som trotsnägon, Hvarthar den unga tokan gått nu? Hon sade sig ha något att sygsla med, svarade Frank. Något att syssla medl! upprepade den gamle mannen leende: Bara prat ! Hon såg mig komma och visste att jag skulle störa ert töte-å-tete. Derför tyckte hon det var bäst att skynda in för att skrifva till London angående sin utstyrsel eller: mönstra singarderob, eller använda tiden på. något annat vis i den vägen, tills jag slutat språka med dig och hon kunde återfå sin plats vid din arm. Emellertid är jag glad öfver att hon fick det infallet att gå, ty jag vill gerna tala vid dig, Frank, rörande ett ämne, som jag helst ser att Ellen inte är med om. Frank såg hastigt upp. Du tror måhända att det är fråga om morgongåfva, testamente eller några dylika, pekuniära anordningar, förutsättande lagkarlar, pergamengsbref och bevitnade under. skrifter, yttrade den gamle herrn leende. Nej, min käre gosse, fortfor han och lade vänligt sin hand på Franks axel; det gör mig lycklig att kunva säga dig, att den tid af-mitt lif då sådana omsorger kunde komma i fråga, nu är förbi.. Jag betviflar inte alls att du fann mig ganska ogin och ledsam, då jag nekade mitt samtycke till ditt giftermål med Ellen, förr än du bevisade dig kunna sörja för din hustru; men då hade jag rätt i hvad jag gjorde, ty det såg mörkt ut för oss alla den tiden. Hade jag