Aftonbladet – 24 oktober 1872, sida 2

yckte jag att ett dylikt tillbud var det ästa som jag kunde göra.: Du hade alldeles rätt, Frank. Frågade Iu henne, om det-var-troligt att hon skulle rifta om sig? put Ja, jag gjorde det, men hon sade mig att let inte kunde hända; a Jag anade det; hon har många gånger rifvit mig samma svar. och hvad mera är — jag tror med visshet att hon tänker hvad von säger. Ja, trots den hårda behandling, hon lidit af sin man och det. olyckliga lif hon som hans hustru förde, är jag öfvertysad om att hon nu endast vill minnas hoiom sådan han var, innan dåliga kamrater lockade honom i förderfvet, och att hon ämnar bli hans minne trogen. Tycker du ej att vi kunna lemna mrs Bradstocks aflidne man som samtalsämne ksido, min bästa Ellen? sade Frank med en viss retlighet i rösten, Du kan ju knap past säga ett enda ord om henne, utan att sven bringa honom på tapeten. För några sekunder förblef Ellen stum, förvånad och missnöjd. Småningom segråde dock hennes bättre jag öfver vreden och hon svarade lugnt: Naturligtvis är det ingen, anledning för mig att åter upptaga detta ämne. Jåg behöfver väl ej säga dig att jag inte anade att det plågade dig? p Jag vill inte precist säga att det plågar mig, sade Frank, men... Vi skola ej tala vidare härom, ifall du så behagar, inföll Ellen lugut. Se, här kommer morbror gående; jag skall lemna herrarne på tu man hand, ty jag har åt skilligt att syssla med på förmiddagen. Hon hade skyndat bort några steg, då hon åter vände om och med båda sina händer utsträckta ilade till sin trolofvade. Han fattade dem och höll dem mellan sina för en minut. Molnet vär åter försvunnet från hennes ansigte och det strålade af ömhet och lycka som förut. Jag vill väl hoppas att jag inte stört er? yttrade mr Womersley då han kom