Aftonbladet – 23 oktober 1872, sida 2

Pentweazle ställde ned -lyktan på marken och satte ett ljus i henne, men det gick om en stund innan han kunde få en tändsticka att brinna och då han slutligen lyckats tända ljuset, var dess sken till att börja med, matt och otillräckligt. Efter hand lyste det likväl bättre; Grogram tog lyktan ur sin följeslagares hand, höll henne öfver platsen och fann de märken som han hade gjort. Han lemnade derefter lyktan tillbaka och gjorde märkena tydligare, slutligen kastade han utaf sig rocken, grep spaden och hörjade gräfva med ursinnig ifver, under det att mr Pentweazle höll lyktan och betraktade hans arbete. Det skulle varit ett dråpligt skådespel för hvem som helst, att betrakta Niklas Pentweaxle i denna stund, Hans hänförelse var obeskriflig. För hvarje spadtag jord han kastade undan, böjde han sig framåt och sträckte ut hufvudet, meni drog det lika skyndsamt åter tillbaka, då han med sviken förhoppning fann att gropen ännu icke blifvit större, Efter omkring två minuters uppehåll ropade han i en skarp hviskning: Har ni funnit något ännu? ochi sin ifver att få ett svar, glömde han för hvar gång så fullkomligt att hålla lyktaa rätt, att Grogram icke såg. arbeta samt lät höra ett vredgadt brummande. Släng inte och sväng inte så der med lyktan, hör ni! skrek den sistnämnde slut: ligen med märkbarförbittring, Hyad skon: det gagnat till att gömma odsat bara några tum djupt? Vi skul! kanske krattat litet Jord öfver det, liksom trädgårdsmästarne sår sina frön? Jag och min kamrat visste bättre än så; vi gräfda oss en regal grop. vh passande till en så rar kista, som den vi satte ned.