Aftonbladet – 21 oktober 1872, sida 3

JD, a SR a Inu i sällskap med en andhona; han var nästan t Hika tam som förr, och honan blef äfven smånin igom så litet skygg, att man när som helst kunde riro inom mycket godt skotthåll, innan hon flög d lundan några älpar. Sedan honan tillredt sitt bo e ji en närbelägen skogsbacke, började hanen göra -)sllt större utflygter, sökende att tillegna sig så måtgs andbonor som funnos i sjön; det blef då ofta ett litet nappatag med de vilda hanarne, hvilka dock alltid fingo stryk. Morgnar och qvällar var han dock alltid hemma i närheten af boet. — Det led nu åter mot vintern och som ett par personer, hvilka intresserade sig för saken, drogo i tvifvelsmål om det verkligen var en ankbonde och ej en vild and, beslöts nu för andra gången att han skulle skjutas, och lyckades det tillfälligtvis att fälla honom i sällskap med ett par vilda kamrater; vidare tvifvel var nu omöjlig, ty kändes han mycket lätt igen på sin storlek, !, större än ändernas, sin gula näbb och ljusa fjäderbeklädnad. — Tilläggas bör, att han var ovanligt fet och köttet i smaken mer liknande and än anka. E. — Ett Jjagtminne från Lnuletrakten. (Ur Svenska Jäg. Förb. Tidskrift.) Det är ett litet minne från en andungjagt, som kom före vid ett samtal med en gammal jagtvän, hvilket jag på uppmaning här vill förtäljs, egentligen derför att det karsakteriserar jagtsätten i em trakt af TNorrrbotten. Fem man högt voro vi ute på den så kallade Persjöfjärden, och bland deltagarne voro två soldatst vid Norrbottens fältjägare. Den ene af dem hette Sparf, den andres namn har fallit mig ur minnet. De voro försedde med lodbössor och ljag hade min gamla dubbelbössa. — Jagten anställdes på vanligt vis, med tillhjelp af hundar Toch på den tid af sommaren då andungarne voro bra vuxne, men ännu ej kunde flyga. Nå väl, våra två bundar utsläpptes och jagten började. Snart lyfte en årta, som fäldes af mig och kort derefter uppstöttes en gräsand, som likaledes stupade för mitt skott. Ska det gå på det här sättet, så bli vi inte utan fågel-. utlät sig den ena soldater. Han ville med dessa ord uttrycka sin och kamratens förvåning öfver mitt flygtskytte, och denna deras undran stegrades ännu mer, då jeg ytterligare fälde en och annan flygande and, hvilket allt samman — ehuru det icke var konstigare än hvad en gammal fågelskytt kan åstadkomma när gom helst — af soldaterne ansågs såsom högst märkvärdigt och vitnande om en ojemförlig skicklighet. Det roliga i allt detta var, att desse soldater, som beundrade min färdighet såsom skytt, i sjelfva verket voro vida skickligare i skjutning på rörligt mål. Enda skilnaden oss emellan var, att jag sköt mina fåglar i flygten, under det Sparf och hans kamrat sköto dem nere i vattnet, men det under förhållanden som gjorde deras skott långt svårare. I mitt sinne beundrade jag verkligen deras färdighet. När jag hade en hel hagelsvärm att vinka på, så hade de blott ocir bart ett enda lod, och ändock träffade de sin andunge för det mesta, lika godt om han låg till-stor del undanskymd inne i vassen eller om han var på klara vattnet. Och dertill kom, att de intogo högat egna positioner. i det de icke stodo nere i båten, utan med en fot på hvardera relingen. Ytterligare är att märka, att det under jagtens början var någon sjögång, så att båten stampade upp och ned i de små vågorna och andungarne sqvalpade på samma sätt ganska gjemne i vattnet. Den, som under sådana förhållanden försökt att med kula skjuta simmande fogel, inser väl hvilken i sanning vacker skicklighet det behöfves, för att kunna träffa med flertalet af gjorda skott. Men allt detta tyckte soldaterne vara mycket lätt och simpelt mot att med ett hagelskott skjuta en fågel i flygten: ram på natten, som den årstiden der uppe var lika med Jjusa dagen, stillnade vädret. Sjön stod lugn och fräkenbottnarne rörde sig ej ett strå. Då började mina båda fältjägare en egendomlig jagt, hvartill jag ej förr varit vitne och hvarom jag ej någonstädes hört talas. De höggo nemligen änderna med ljuster; det var -rugare och ännu ej flygga ungar, som utgjorde öremål för detta slags jagt. Båda karlarne voro vana vid dentta manöver. Äfven på stråeller med ledning af fråkenstrånas rörelse, der fågeln ej var synlig, lyckades de rätt bra med Jjustret, hvilket i sådant fall begagnades såsom kastvapet. — I förbigående må nämnas, att detta sist nämnda ovanliga jagtsätt hufvudsakligen begagnas af allmogen vid ofvannämnda vattendrag, och har jag sett roddbåtar från denna ort med rätt vacker last af ljustrad sjöfågel. När vi slöto vår Jagt, hade vi betydligt byte. mer än hundra sjöfoglar. Den precisa summan har nu efter femton års förlopp fallit mig ur minnet, men väl minnes jag de omvexlande jagtsätten, hagelskottet för flygande fåglar, samt lod och KN för dem som summo ute på klara vattnet eller höllo sig i vass och fräken. — En pilgrimsfärd. Man läser i pariserbladet Le National för den 13 Oktober: I dag söndag afreste pilgrimerna kl. 7,55 min. från Nord-bangården. Det var inte fråga om att fara till Lourdes eller till La Sallette; vallfartens mål låg alldeles in på näsan. Man pilgrimade till Samt Denis. Om den hel. Jungfrun var ej fråga alls vid den lilla högtidligheten; nej det var till den hel. Dionysius, Gallernas första biskop, man ville vända sig för att bönfalla om kyrkans och Frankrikes frälsning. Man känner, att Dionysius blef halshuggen och att hau efter den betan promenerade, hållande hufvudet i sins. händer, hela två lieues! Det var apropos detta utomordestliga faktum som Henrik Heine sade: -Det är bara det första steget som kostar på.Det är antagligt, att pilgrimerna skola återkomma alldeles likadana som de voro när de reste, d. v. s. utan att ha haft det nöjet att få närvara vid representationen af ett mirakel. raklet tycker icke om grannskapet af stora s der, framför allt icke grannskapet af Paris. Nej, miraklet måste ha skymning, tystnad, dystra, branta berg och små herdar. nio eller tio år gamla. En mirakel i Saint-Denis är omöjligt, ty om man också letadeigenom hela staden skulle man ej få fatt i en herde eller en herdinna. Ingen herde — intet mirakel! Man kunde tro, ifall man vore ogudaktig, att det är herdarne som göra miraklerna.— Egendomligt bedrägeri. Dagstelegrafen berättar följande om en händelse, som tilldragit sig på Kjöbenhavns Kommunehospital. För omkring ett år sedan intogs på detta sjukhus en bondflicka för en hudsjukdom. som det trots alla använda medel, icke var möjligt att få bugt med, i det sjukdomen, hvilken visade sig som små röda fläckar på olika delar af kroppen, ständigt återkom när man trodde sig ha besegrat den. Ändtligen kom man dock underfund med orsaken till denna hårdnackenhet. Den läkare, under hvars behandling patienten låg, upptäckte nemligen en dag en svirt punkt i en af fläckarne, hvilken vid närmare undersökning visade sig ha en stark likhet med spansk fluga. Man fattade nu misstanke om, att ett bedrägeri förelåg, och sedan undersökning anställts, lyckades man äfven få flickan att tillstå, det hon funnit lifvet på sjukhuset så trefligt, att hon önskade få tillringa så lång tid som möjligt derstädes, och för detta ändamål anbragte hon ständigt små stycken spansk-flugeplåster rundtomkring på sin kropp, dem hon åter aftog sedan huden blifvit tillräckligt retad, hvartill blott behöfves ett par timmar. Det var naturligtvis isynnerhet natten hon begagnade till sina operationer. hvilka hon synes ha verkställt med utmärkt skicklighet, då saken kunnat förbli oupptäckt i en så lång tid. Det följer af sig sjelft, att -patientengenast blef bortkörd från sjukhuset.