Aftonbladet – 21 oktober 1872, sida 3

UT Av (PIDIL VaLCIUCHOEP VOTFBICHL:) 101 Thädangåtigne, völat bereda efterlefvande ett tilifäll; att förkorta de bortgångne fränder nas vistelse i skärselden, att förskaffa den aflat, samt alltså velat, mot bestämdt upp gifna vilkor och äfven här efter särskild beräkning, räkna de efterlefvandes kärleks verk eller valfärder de aflidne till godo. hvarigenom alltså en son, en dotter eller annan frände eller vän, äfven kunde bereda lindring åt bortgångna fränder och vänner. Texten var tryckt på tyska oeh italienska. samt lärer svårligen kunna ansös under. stucken, enär densamma väl då icke befunnits uppsatt i det erke-katolska Miinchens förnämsta kyrkor. Insändaren tog en af. skrift af skriften; men denna afskrift här under årens lopp förkommit eller blifvit förlagd. Han minnes dock med full visshet det häfyndsakliga innehållet, så mycket lifligare som han specielt med anledning af detta dokument haft ett intressant samtal med en katolsk prelat, hvilken alls icke godkände dokumentets innehåll, om han ock sökte borttäga och börtförklära en del af det vidriga intryck detsamma hos insändaren väckte, Men är väl dylikt missbruk något annat än ett akatiligt aflatekrämeriy om ock i en annan form än det gamla Tetzelska? Och sådant ej blott tolereras af katolska kyrkan, utan rent af uppmuntras och främjas såsom vi alltjemt se af berättelser om valfärder till heliga ställen och relikskrin, kjorteldyrkande, tindergörände imädontabil der och andra företeelser! Och den katolska kyrkan berömmer sig dock deraf att den utan skonsmål från sig afskiljer hvarje lärare eller lem, som offentligt bekänner eller sprider någon egen, af kyrkan icke auktoriserad uppfattning eller mening. L EM Södefmanländs läns Tidning, hyllken först meddelade historien om det af en Nyköpingsbo i Aachen köpta aflatsbrefvet, innehåller isitt senaste nummer en längre artikel till bemötande af DK Bernards uppträdande. Då den hufvudsakligefi stödör sig ph samma grunder som de af oss förut meddelade uppsatserna i frågan, nöja vi oss med att endast anföra et ntdrag derur. Efter att ha medgifvit det kätöiska kyrkan I teorien med aflat menar blott syndastraffens förinildring, yttrar författaren: Men dösga dogmer ntgöra endast den finaste qvintessencen af alltsåmiats, hvilken anses så fin, att den ingalunda kan meddelas profäjllm vtgus, utan reserveras för de invigde, presterna och det fåtal bildade katoliker, som ega teologiska insigter. För den öfriga stora hopen är mirabile dictu aflaten sinderhas förlätelse. För penningar tror sig tiiasöän al kälvliket ännti i dag kunna få en verklig syndaförlåtelse. Eller föfatistalta icke de katolska presterna storartade narrtåg till orter af den mest apokryfiska helighet, der de stackars pilgrimerna ör sina. surt förvärfvade penningar IörinAs att genom försäkran om medföljande syndaförlåtelse tillhandla si hvariehanda lappri, vaxbilder, jettoner med afbildningar af 3. k. sheliga, undergörandeföremål, bitar af de heliga föremålen sjelfva m. m.? Vi hänvisa i detta afseende till ett svenskt ögonvitne, hr Claes Lundin, söm år 1865 befann sig i Argentenil vid en katolsk humbugfest, på hvilken han lemnat en ganska utförlig beskrifning i tidskriften Framtiden. Junihäftet för 1870. Hvad beträffar bedrifvandet af denna syndaförlåtelsekommers under namnet aflat äro vi i tillfälle att NE ännu en Nyköpingsbo, som 1869 erbjöds Vollkommener Åblassi Åachehs domkyrka och letta icke för 25 utan för endast 5 Silbergroschen. Denne, en aktad affärsman härstädes, på hvars rovärdighet vi icke hafva dan ringaste anleding att tvifla, fann i nämnda kyrka upphängd n tafla, i stora bokstäfver bärande inskriften Vollkommener Ablass. Folket betalade penvingar, böjde knä ock presten mumlade några ord öfver dem. Enligt hvad taflan ytterligare nade att upplysa, var denna aflat af prima qvaitet ur Pio Nonos eget varulager. En presterjöd vår sagesman att ingå i handel och prutade red valutan ända till 5 Slbgr., men som upptår set föreföll vår protestant alltför vämjeligt, lycsades säljaren ej göra någon affär. Men, invänder pastor B., detta betyder ingening, ty aflat är icke syndaförlåtelse. Välan: om aflat enligt den katolska kyrkolärans egen uppsift skall betyda efterskänkande af kyrkotuktens straff, hvilka -till och med inom den katolska kyrkan numera endast sparsamt förekomma hvarör skall då-en hel massa menniskor, hvilka icke blifvit dömda till några sådana straff, rusa åstad och köpa sig aflat? andra sidan, om aflat besydde syndastraffens förmildrande och för den ändelse kyrkan egentligen kunde meddela något sådant, månne detär sannolikt att den stora nassan aflatsköpande menniskor förmår skilja mellan ett sådant straffens förmildrande och en rerklig (fastän partiel) syndaförlåtelse? För att söra en sådan skilnad fordras en temligen klar ch utvecklad tankeförmåga, som med säkerhet varken kommit den stora massan katoliker ej eller pluraliteten af det lägre katolska presterkapet till del. Hela hemligheten med aflatens xistens är att den troende fårahjorden tror, att len får syndernas: förlåtelse, och presterskapet. utminstone det högre, låter mot bättre vetande nassan qvarblifva i denna tro, emedan det på lensamma gör goda affärer. Så gjorde äfven Fetzel, hvilken, trots allt hvad hr B. kan behaga våstå, öppet tillkännagaf att han sålde synderas förlåtelse. Att för öfrigt ganska ansedda katolska teoloser drifvit en dylik syndaförlåtelselära, lärer bli vårt för vår motståndare att neka. Men som vi ör dagen icke äro i tillfälle att anföra några itater, göra vi denna erinran endast i förbisående. Hur man vänder denna kat. institution, blir len emellertid för oförvillade ögon någonting högst imkligt, som väl förtjenar ett sådant ogillande mnämnande, som det, hvartill vi gjort oss skyllige, Huruvida det aflatsbref, som gifvit anleding till detta meningsutbyt , är äkta eller ej, etyder icke det ringaste. Det faktum står fast, tt brefvet sålts i Aachen af en person, som gaf ig ut för att tillhöra kyrkan, till en som han rodde bigott katolik, hvilken olyckligtvis råkade rara en förståndig protestant, som var intressead att se, hur långt den katolska ömkligheten an gå. Om också hr pastor Bernhard skulle unna bevisa, att den Gregorio Farini, som unlertecknat papperet, icke innehar någon biskopstol, skulle sådant endast ådagalägga, att dessa smakliga affärer blifvit så vanliga inom den satolska kristenheten, att de små skälmarne börjat uska i de stora privilegierades handtverk. I ett and. der icke vantron alltför starkt grasserar, an ingen aflatshandel bedrifvas. Hr B:s anspelingar på de från Jönköping utgångna invisingarne på Nåderikets riksbank förtjena intet ,emötande, alldenstund detta tilltag hos oss blef öremål för enhälligt ogillande. Länsstyrelsernas tredje årsväxtberättelser. Kronobergs län: Under den tid. som förflutit efter afgifvandet