lagbundet samhällsskick, utgjuta bonapartisterne fortfarande sin vredes skålar öfver Ihiers och hans ministrar. Efter prinsens egen protest har nu äfven den förre kejserlige ministern Maurice Richard, i hvilkens hus prins Napoleon vistades, då utvis: ningsordern träffade honom, tillstält Thiers en i barska ordalag affattad protest. Richard förklarar, att ban icke vill yttra sig om det olagliga i sjeltvä åtgärden, som förbjuder medlemmen af ett frånskt geheralråd att vistas på fransk jord, utan att han blott vill framföra sin klagan öfver att hemfriden i hans hus blifvit störd af polisagenter. Hade han gifvit vika för sin harm, skulle liat med våld satt sig emot den godtyckliga och egenmäktiga handlingen; lyckligtvis rådfrågade han dock blott sina känslor af moderation, men förklarar sig emellertid vara djupt upprörd öfver hvad som skett. Richard unhäller att få påminna Thiers om de grundsatser af frihet och vördnad för lagen, hvilka han (Thiers) under många år proklamerade lagstiftande kåren, och uttrycker sin ledsnad öfver att se prösidenten dementera dessa Asigter, i det han kränker medborgärnes rättigheter och skapar ett farligt prejudikat för framtiden. Kongressen i Eisenach har bland annat haft till följd, att alla större tyska tidningar för närvarande sysselsätta sig med den sociala frågan och taga parti för eller emot de på HEisenachmötet uttalade åsigterna. Äfven på möten och folkförsamlingar diskuteras lifligare än någonsin de sociala frågorna just med anledning af de satser som blifvit framstälda i Eisenach; Den Allmänna tyska arbetarföreningen höll sålunda för några dagar sedan under Hasenclevers och Hasselmanns ledning ett möte i Berlin, hvarvid man antog en resolätion af innehåll, att de i Eisenach fattade besluten voro ett vanmäktigt försök att genom palliativmedel hejda arbetarerörelsens fortskridande i social riktning. Man finner häraf, att arbetarne i Tyskland och deras ledare tillsvidare icke vilja höra talas om sansade reformer och bemedlingsförslag. Det är för öfrigt betecknande för arbetarerörelsens utveckling i Tyskland, att Den allmänna arbetareföreningen, som har sitt hufvudsäte i Berlin och sprider siva åsigter genom tidningen Der neue Socialdemokrat, ligger i en förbittrad strid med de sachsiske socialisterne under Bebels och Liebknechts ledning, som äro en schattering rödare, i det de mera luta ät Internationale och den franska socialismen. Sedan den berlinska arbetareföreningen förklarat en hvar för arbetaresakens:fiende, som motarbetar föreningens organisation, offentliggör Bebelianernes organ Volksstaat en eldsprutande motartikel, hvaruti all beröring med de förrädiske arbetarledarne i Berlin förklaras afbruten. Volksstaat angriper Hasselmann och Hasenclever som personer, hvilka hafva sålt sig till den preussiska regeringen, och hvilkas enda verkliga mål är att underhålla splittringen bland de ty ska arbetarne. De tyske socialisterne följa sålunda Pariskommunens och Internationales exempel deruti, att ledarne inbördes beskylla hvarandra för förräderi. Om de hade makt dertill, skulle de utan tvifvel utfärda arresteringsorder mot hvarandra. Volksstaat för den 14 dennes yttrar bland annat: Den preussiska regeringens förut varande agent I arbetaresaken dr Schweizer (som sedermera drog sig tillbaka från agitationen och köpte sig en liten vacker landtegendom i Preussen), begagnade Lasalles ärliga namn för att vinna arbetarnes förtroende, i det han af Lasalle gjorde ett slags ofelbar påfve; detsamma göra Hasenclever och Hasselmann, Schweitzer spelade sin roll så väl, att han tid efter annan, för att afväpna sina an hängares misstroende, ådrog sig en process eller en konfiskation. Till denna fyndiga praxis hafva dock icke de båda berlinska edarne ännu kunnat beqväma sig. Deras uufvudappgift är att splittra den tyska 50sialdemokratien för att hindra, avt den icke blir för mäktig och för farlig för det närvarande samhället. Genom ärslånga sträfranden lyckades det oss att tvinga Schweit: ser att träda tillbaka, och vi skola icke vila förrän samma förtjenta öde träffat ans efterföljare och lärjungar. Sålunda yckes broderkriget bland de tyska sociallemokraterne vara ohjelpligt. Den stora penningmarknaden föeter för närvarande ett egendomligt förvållande, som har gifvit anledning till åtkilliga betraktelseri pressen. I Frankrike äflar regeringen och banken om att på alla nöjliga sätt underlätta för landet uppfylandet af dess finansiella förbindelser, och amtidigt råder i det af de franska milliarlerna öfversvämmade Preussen och Tyskand en penningbrist, som väcker ständigt kade bekymmer. Berliner Wochenschrift, n tidning hvars lojalitet är höjd öfver varje tvifvel, gör denna kritiska situation ill föremål för en undersökning, som icke tfaller synnerligen smickrande för den preusiska finanspolitiken. Om man, säger tidiogen, frän främmande land komme till iuropa utan att veta något om kriget 1870 -71 och dess följder och man så betrakade det närvarande tillståndet på den tyska ch franska penningmarknaden samt den ållning, som ledarne för finansväsendet inaga i de båda staterna, så kunde man lätt omma på den tanken, att Tyskland utbelt och Frankrike mottagit penningarne. lan kunde frestas att tro, att Thiers vid e samtal, han nyligen haft med det tyska ändebudet, hade sagt till honom, att han ske behöfde brådska med att utbetala krigsontributionen; Frankrikes statskassa vore ud ske lof, fyld; skatterna inflöto regelundet, och i det hela vore ingen kris att eukta. I Frankrike är man i sjelfva veret icke så rädd för en penningkris som an i Tyskland är ängslig för de möjliga