STOCKHOLM den 21 Oktober. De engelska tidningarna ogilla enhälligt Thiers åtgärd att utvisa prins Napoleon och beteckna denna handling som ett af de största missgrepp, hvilka republikens president under hela sin styrelse låtit komma sig last. De låta till och med framskyinta, att döntia kraftåtgärd skall bli orsaken till Thiers fall och jemnföra densamma med de godtyckliga våldsbragder mot den persotiliga friheten, hvilka under kejsardömet hörde till ordningen för dagen. Den engelska pressens skarpa utlåtanden i denna sak upptagas emellertid nu till besvärande af Journal des Debats uti en af John Lemoinne undertecknad artikel, hvilken ställer frågan på sin riktiga ståndpunkt och visar den i ljuset af den närvarande situationen i Frankrike, hvilken icke eger något gemensaint med de ligftia och tryggade förhållandena i öriket, och hvilka derför icke heller få tagas till norm, då det gäller att bedöma ett energiskt steg af den franska regeringen met en persön i en Na poleonids exceptionella ställning. Den aktade författaren yttrar sig på följande sätt: Sedan tvenne dagar sysselsätter sig den engelska pressen med prins Napoleons utvisning och det med en omständlighet, som kommer en på den tanken, att det icke gifves något mera vigtigt inländskt ämne för henne att behandla. Hon bedömer saken från rent laglig synpunkt och kommer lätt till den stora upptäckten, att presidentens åtgärd icke är berättigad af någon skrifven lag. Vi påstå icke motsatsen. Denna åt gärd är i sjelfva verket en af dem, som den verkställande makten företager på eget ansvar; det är en handling af sjelfförsvar. Våra lugna grannar tala så öfverlägset om saken; man ser att de befinna sig väl, att de icke genomgått några olyckor och att de på långliga tider hvarken haft kavaljerer eller rundhufvuden. Men de skulle fåfängt vädja till vår godtrogenhet, om de ville inbilla oss, att en engelsk premierminister under liknande omständigheter skulle handlat på annat sätt, än Thiers gjort det. Om icke lagen existerade, skulle han stifta den, och sedan skulle han hos parlamentet anhålla om decharge. Det är hvad republikens president bör göra och hvad han äfven skall göra. Han har, såsom han sjelf sagt, handlat på eget ansvar och hans handlingssätt skall underställas nationalförsamlingen och dömas af henne. Vi äro icke oroliga med afseende på svaret. Om det endast gälde personer, skulle vi blott konna uttrycka ledsnad. Prinsessan Clotilde står utom saken; hon har i Frankrike endast qvarlemnat minnet af sin mild het och sin godhet, och hon skall der endast återfinna den vördnad, som hennes dygd kräfver. Hvad vi beklaga är, att första tillämpningen af en nödvändig åtgärd har måst träffa en man, som för visso är utan ansvar för fosterlandets senaste olyckor och som är den ende af hela det blinda följet, som haft nog djerfhet att säga sanningen och nog klarsynthet för att se den afgrund, i hvilken hans slägt skulle falla, i det den drog Frankrike med sig. Om tyngden af våra olyckor nu återfaller på honom, så må han derför bålla sig till de brottslige; men offren hafva rättighet att försvara sig och söka skydda sig för att dylika förräderier aldrig mer inträffa. Prins Napoleons vänner påstå, att han icke kom för att konspirera. Vi tro det gerna; vi tro, att han icke bör vara alltför angelägen att kompromettera sig för dem, som hafva bringat familjens affärer i ett så bedröfligt skick. Men blotta närvaron af en medlem af detta hus betyder konspiration: det är originelt. Den skara,som tränges omkring denna familj, lefver blott af komplotter och ser endast klart i mörkret. Prins Napoleon är mot sin vilja konspiratör. Äfven om han skulle vilja vara liberal, kan han det ej: hans.slägts olycksaliga blod skulle ropa och uppresa sig deremot. Om han skulle vilja blifva republikens president och vara det på ett hederligt sätt, skulle han ej kunna det; hans namns och hans historias olycksbringande ström skulle oemotståndligt föra honom med sig till någon 18 Brumaire eller 2 December. Prins Napoleon säger, att hans enda brott är det namn, han bär. Ja väl! ja, det är hans namn, som är hans brott, emedan detta blotta namn i sig sjelf och genom sig sjelf är ett brott. Ett brott mot rättvisan, mot rätten, mot den allmänna moralen, mot besvuren tro och lofven, mot tjugu gånger förnyade eder; ett brott mot fäderneslandet, öfver hvilket detta namn alltid har slutat med att nedkalla invasion, stympning och ruin y ett brott mot menskligheten, som betalat tvenne kejsardömen med floder af blod; ett brott slutligen mot friheten, som Napoleonerne aldrig hafva omfamnat annat än för att våldföra henne och för att döda henne, sedan de skändat henne. När republikens president kallas att inför församlingen aflägga räkenskap för den åt gsärd han vidtagit, betvifla vi ej, att han skall göra det med sin vanliga beslutsamhet. Vi inse icke nödvändigheten at attföreslå landsförvisningslagar; de äro alltid förhatliga och alltid onyttiga; det är till-l räckligt, att en regering, som representerar andet, samhället, den bestående ordningen, begagnar sig af sjelfförsvarsrätten, när hon anser det nödigt, och att, under en folk-: suveränetetens regim, hon underställer denna l. suveränetets representanter sitt handlings-: sätt. Må våra grannar icke upptaga detl: Illa, men de skulle icke göra annorlunda: hemma hos sig. Under det utvisningen sålunda obetinsadt gillas af den tidning, hvilken i främsta rummet måste anses vara ett organ för ordningspartiet och för anhängarne af ett