tillfälle att lemna något. Både mrs Shaw och jag funno hela saken högst besynnerlig. Tycker inte ni så med, sir? Ja — nej, jag vet inte just det, stam made Frank. Men säg mig nu, kommo pengarna ordentligt? Hvarenda måndag, i en postvexel, sir, ända till årets slut och sista gången med: följde ett bref från mr — från den herrn hvars namn ni sade, i hvilket han förklarade sig vara mycket ledsen öfver att ej kunna skicka vidare understöd, ty pengarna hade tagit slut. Nå, det gjorde mig insen sorg då, ty vid den tiden hade jag, tack vare miss Wynnes godhet, redan erhållit min nuvarande plats. Och ni har aldrig fått reda på, hvem lenne hemlighetsfulle välgörare var? Nej, aldrig, sir; ehuru sanningen att säga, jag inte uraktlät att göra mina försök. Under den korta tid som jag derefter vistades i Sydney, gjorde både mrs Shaw och jag vårt bästa för att utforska hemligeten, men det lyckades icke alls och sedan ag hade varit i fäderneslandetnågon tid och unnit att pengarna kommo ordentligt, skref ag en gång till mr — juristen och frågade wonom om han visste något; derpå erhöll jag stt ganska strängt bref till svar, hvari han jade att kanske visste han det, eller kanske risste han det inte; det säkra var, att han nte behöfde säga mig hvem som lemnade nig pengarna och slutligen tillstyrkte han nig att vara nöjd och tiga, så länge de reselbundet kommo mig tillhanda. Godt, mr Bradstock?, sade Frank efter stunds tystnad, jag har nu något att äga er. Inte blott lefver jag, trots allt vad ni förmodat, utan mina jordiska egoelar äro i lika blomstrande tillstånd, som if och helsa; ryktet om min ruin var lika