gen om att få en plats, men att det ej lyckats mig; att min helsa var dålig och att man ej trodde klimatet passa för mig. Derför tillstyrkte han, att jag skulle återvända till England och inneslöt tjugu pund till resomkostnader. Var inte detta en mycket ädel gerning ? Frank, som under hennes berättelse hade sutit och skuggat ansigtet med handen, nickade blott till svar. Och ej endast detta, fortfor mrs Bradstock ; i brefvet stod dessutom att på det jag ej skulle råka i bekymmer och brist vid min återkomst till England, der jag kanske inte strax kunde räkna på att få mitt uppehälle, så hade ytterligare en summa blifvit afsatt åt mig. Så snart jag anlände, borde ag gifva min adress åt en jurist som äfven var namngifven i brefvet, — mr — hå, bevara mig! aldrig kan jag minnas hans tamn. Mr Maunder, inföll Frank. Maunder, ja så var det han hette! Huru all verlden kommer ni att veta det, sir? Hm, — hurn jag vet det? sade Frank något besvärad, ja, det förstår jag knappt sjelf. Jag måste visst ha hört det af miss Wynne. Ni har troligen berättat saken för renne och äfven uppgifvit namnet. Nej, sir, det kan jag inte påminna mig. Fastän, — kanske är det ändå så; annars unde ni aldrig haft reda. på namnet.. Nåväl, jag skulle skicka min adress till mr Maunder och hvar måndagsmorgon skulle an derpå skicka mig tio shillings. Detta kulle fortfara för ett är, stod det i brefret, under hvilken tid jag kunde vara:itillälle att se mig om, hvad som vore att göra ör min och mitt barns utkomst; efter årets örlopp borde jag inte vänta vidare undertöd, emedan gifvaren då ej torde vara i