Aftonbladet – 19 oktober 1872, sida 2

och jag var på väg att dö af. grämelse och brist. Jag: bodde hos en beskedlig qvinna, som visade mig en sannt moderlig ömhet och tom, ifall detvarit henne möjligt, skulle behållit mig kostnadsfritt hos sig, men hon var nästan lika fattig som jag. En afton, det kunde vara omkring tre veckor efter min ankomst, kom hon upp till mig och berättade mig att en man -en verklig herreman — hade varit der och frågat efter mig. Jag påminner mig den qvällen mycket väl, ty den dagen hade jag för första gången fått höra min mans död. Frank Scorrier ryckte häftigt till; det säg ut liksom han ämnade säga något, men han hejdade sig och mrs Bradstock fortfor: Han hade varit en brottsling, en ond man, sir, och under den sista tiden vilefde tillsammans plägade han slå mig och bemöta mig med mycken härdhet, men då jag iu fick veta hans död, tänkte jag inte ett ;gonblick på sådant; mina tankar gingo tillvaka till de dagar, då han var en glad, en rimodig och redlig ung man och bra såg an också ut den tiden; ja, det var då han örst sade mig att han älskade mig och då jag tyckte att i hela vida verlden fanrs nsen som kunde jemföras med honom, Den stackars enkan darrade af sinnesörelse, då hon .sade.detta, och tårar rullade wed för hennes kinder, Allt detta var emellertid nu förbi och jan fanns ej merai detta lifvet, . Jag visste tt han var dömd att deporteras och ehuru ag inte ville tillstå någonting sådant för nig sjelf den tiden, så var det kanske hopet om att någon gång få återse honom, om förmådde mig att antaga den summa, j om blifvit samlad åt mig, med vilkor att migrera till Australien, Der, tänkte jag,