Aftonbladet – 19 oktober 1872, sida 2

såg er aldrig sedan vi Jandstego i Austra lien. Nej, så var det, sir. Jag minns de dagen ganska väl och huru det gjorde mi; bedröfvad att se er, så ung och oerfaren begifva er af i sällskap med de der karlar ne, hvilka jag väl visste skulle föra er olycka, då jag dertill tänkte på, hvilken go och vacker ung fröken, som här hemma bar till Gud för er: Men det hör egentligen int: hit, fortfor mrs Bradstock då hon såg et molf lägga sig öfver Franks ansigte; jag gick i land med min gosse, hyrde mig et rum och började se mig om hvad som va att göra för mig. Jaz egde ännu någr: pund — sex eller sju tror jag det var — af det sammanskott som presten och min: socknebor i England hade gjort åt mig — sedan vår passagerareafgift var erlagd och gossen samt jag hade fått litet kläder, vil jag minnas att den summa som återstod var sex pund. Nåväl, jag gick ut för att ge, hvad som kunde passa mig att lefva af — huruvida någou plats var ledig som jag kunde få — hurudan den var, gjorde mig just detsamma, — blott jag på redligt vis kunde förtjena mitt och gossens uppehälle. Men det syntes inte vara någon framgång att hoppas på, för mig, Hustjenare voro mest behöfliga och jag tyckte mig kunna räkna på sådan tjenst, men man bara skrattade åt mig, då jag anmälde mig till erhållande deraf och svarade att jag inte på långt när var så stark som det behöfdes. Stora, starka bondflickor plägade nemligen emigrera litut till ett stort antal och dessa fingo gehast plats, men jag hade redan förut varit mager och blek och Elenare såg jag nu ut, fter bekymmer och resans besvärligheter. Jag kände mig mycket olycklig, af mina vengar åsterstodo blott nägra få shillinga