Aftonbladet – 18 oktober 1872, sida 2

Il sin naturliga krets, Till och med de ppträden, som vi för närvarande bevitna i lsass, äro vitnesbörd om den förmåga ätt inna kärlek, som är Frankrike medfödd. å otroligt kort tid bragtes ett eröfradt olk af främmande stam och med främande tungomål att bysa en passionerad rchet, hvilken engelsmännen aldrig kunnat ppväcka i Irland öch söm ryssarne eller yskarne aldrig kunnat framkalla hos ita: enare, ungrare eller polackar. Det är ät: dens uppgift att utpeka Frankrikes fel, så tt det är rätt bra, att vi blifva påminda m, att landet gifvit praktiska bevis på po tisk vishet, att dess lagar stå orubbade i änder, Kvariffåön dess träpper varit nödsaade: att draga sig tillbaka, och ått äösg ya ider sätta Europa i rörelse från dei na ändan till den andra. De gamle romarne äto i mer än ett fall en mild styrelse, visa agar och storartade arbeten efterfölja erfringarna, så att. de folkslag, som gjorde let kraftigaste motstånd mot deras välde, ittrast beklagade dess upphörande, och i letta hänseende hafva fransmännen ärft deas framgång. En patriotisk fransman, som mottagör lessa bevis på Europas aktning, kan i dem inna tröst för missförhållandena inom lanlet. Sjelfva osäkerheten i de franska resimes, den nästan hemska: karakteren af lerag politiska tilldragelser, bristen på stabilitet i deras interimistiska institutioner äro beklagansvärda företeelser i hvarje hederlig fransmans ögon; mej det är just detta som får verlden att följa händelsörhå i Frankrike med andlöst intresse, undrande hvad som härnäst skall komma Lugna, trygga folkslag äro ointressanta. Om också en epidemi i England bortryckte tusentals menniskor om dagen, skulle den dock icke i samma grad ådraga sig verldens intresse, som om något menskligt vederföres Ehierss Om den gamle mannen i afton blefve starkt förkyld, skulle alla börser i morgon bittida få frossbrytningar. Hvarje dag ökar hans betydelse. För få veckor sedan tycktes det nästan vara afgjordt, att Gambetta skulle blifva hans efterträdare. De konservative blefvo republikanske, de radikale erhöllo en konservativ anetrykning. Gambetta teg och det såg ut som om i luften bildades ett alldeles nytt slags regering, som skulle hafva något hos sig af hvart och ett af de system, gom hafva sårat eller hemsökt Frankrike. Den skulle hedra religionen som legitimisterne; den skulle vara parlamentarisk som orlganismen; den skulle vara ett kejsardöme utan kejsaren, i det den hufvudsakligen berodde på en man; den skulle genom val hafva den trygghet för successionen, som tillhör monarkien; ty genom ett undantag från naturens ordning skulle denna politiska Sara (Thiers) få en son på sin ålderdom, och denne son skulle kallas Gambetta och hans succession till den hög: sta värdigheten skulle vara en underförstådd del af en oskrifven konstitution. Allt detta låg i situationen; allt detta var ganska möjligt, för att icke säga sannolikt. Frankrike är alltid moderar i sina fordringar; det behöfver aldrig mer än en man i sender till sin räddning. Det skulle för ögonblicket ha alldeles nog med Thiers; men han är gammal och kan icke lefva i evighet. Hvar skall man nu finna hans efterträdare, då Gambetta brutit med den nuvarande regeringen? Högern har inga män, för hvilka venstern kan ha förtroende, och venstern har icke skapat någon parlamentarisk chef. Om det vore tid dertill, kunde kanske debatterna i Versailles framkalla en ledare, men vi se redan tecken till någonting mera än en moralisk strid. Brytningen mellan Gambetta och den koäservativa majoriteten skall — det måste man befara — utvidgas med hvar dag. Thiers skall naturligtvis blifva tvungen till repressiva åtgärder, lika stränga som de, hvilka karakteriserade kejsardömets första dagars. Hans underlydande embetsmän ha indragit tidningar och hindrat möten. Hvar är nu den aktning för den fria diskussionen, som gaf flygt åt vältaligheten i kejsardömets dagar? Om sedan högern och de båda centrerna åter stödja sig på militären och polisen — skola de icke då tvinga Gambetta att kalla de röda till hjelp och göra en lika konsiderationslös opposition mot Thiers som en gång mot kejsaren? Men skola icke nya allmänna val gifva Gambetta en ny församling af hans egen färg? Detta är en svår fråga att besvara. Sedan de senaste allmänna valen ha republikanerne otvifvelaktigt vunnit stora valsegrar; men det återstär dem ännu att förvissa sig om, hurnvida de för detta resultat ha att tacka. sin egen styrka eller Thiers bjelpsamma behändighet. Frankrikes nuvarande beherrskare tager i sin vård den gamla klassiska gestalten — så löftesrik i de ifriges och unges ögon, så förhatlig för äldre fransmän, som påminna om hvad som fordom stod i förbindelse med henne. I det han behändigt draperar henne, drager han sin egen frack öfver hennes klassiska mantel, sätter sin höga hatt öfver hennes frygiska mössa.; och i det han släcker glöden i hennes ögon genom att gifva henne sina glasögon, presenterar han henne för Frankrike och säger: Se hvilken ärbar, lugn varelse denna vilda mö, republiken, blifvit under min vård! Franske valmän, som gernalåta leda sig, skrika högljudt: Lefve republiken! men tillägga för sig sjelfve: Vi mena Thiers republik. Men när en gång brytningen mellan Thiers och Gambetta visar sig ohjelplig, skola de förvirrade valmännen, som äro ovane att tänka, afvakta anvisning från Paris, vara mera försigtige i sina bifallsrop och möjligen inskränka sig till att ropa: Lefve Thiers! Ty han är — underligt nog — nu deras enda hopp. Att en gammal man på sjuttiofem år skall lefva länge, är för närvarande Frankrikes