Aftonbladet – 18 oktober 1872, sida 2

naf någonting, som ganska mycket liknadö t borgerligt krig — kunna vi vara säkra , att de båda kandidaternas administra on måste blifva ytterligt olika till sitt caplynne, och att huru medelmåttig gene l1 Grants administration än må hafva vat, hr Greelys, trots alla ansträngningar ;t åstadkomma motsatsen å hans sida,skulle ifva vida sämre. Ingen kan ignörera det arti, som upphöjt honom till makten, Nul. akten, i fall genom någon sällsam omastning af lyckan han verkligen kommer . it, blifva det hungrigaste, det ilsknaste, det regirigaste och oroligaste parti, som någonin ännu kämpat om makten i Förenta Sta rna. Behöfva vi väl säga, att resultatet kulle blifva olycksbringande? Hr Greely åste vara en mycket modig man, om han an betrakta sin framgång under sådana uspicier utan en rysning. Framgången kulle sannolikt göra honom, om han har ågot af den ädla sjelfkänsla som tillhör en ättsinnad styresman, till den olyckligaste land sådana. Vi tro, att vi nästan kunna åga lyckönska icke endast Förenta Staernas folk i allmänhet, och de som undertödja presidenten i synnerhet, utan till och red hr Horace Greely till de tecken som ynas bebåda, att icke något sådant farligt rof förestår honom, som han skulle få att cenomgå, om han nägonsin blefve president ör denna excentriska koalition mellan de vissnöjde republikanerne och den ilskna ast i Södern, som blifvit slagen i det stora vorgerliga kriget. Bien Public för den 13 dennes meddelar Nn expos af motiverna för prins Napoeons utvisning. Denna tidning hem-! ställer först principielt, att familjen Bonavartes afsättning — bekräftad genom flere veglut af nationalförsamlingen — sätter denna amiljs medlemmar i en undantagsställning, hvilken man mäste låta dem förblifva, så änge de icke vilja böja sig för nationalförsamlingens vota utan framhärda i sina in;riger och manövrer och söka framkalla oro landet. Kejserliga familjens afsättning af sålunda republikens regering rättighet stt förbjuda prins Napoleon att vistas i Frankrike. Han hade sjelf erkänt, att han icke kunde beträda Frankrikes jord eller vistas derstädes utan regeringens tillåtelse, och att en sådan tillåtelse förut gifvits honom endast med uttryckligt förbehåll af rättigheten att förbjuda honom franska området och med den förklaring att hans pass endast gälde för en gång. Bien public till lägger, att en sädan tillåtelse vid ett senare tillfälle vägrats honom. Hans icke på förhand tillkännagifna och icke auktoriserade återkomst till Frankrike var sålunda en öfverraskning för regeringen, och denna gjorde ingenting annat än fastböll den hittills följda regeln, hvilken prinsen förut underkastat sig, då hon beslöt att den sistnämnde genast skulle lemna franska området. Vi meddelade för några dagar sedan efter franska och belgiska tidningar, att Frankrikes sändebud i Bruxelles, Ernest Picard, inlemnat sin afskedsansökan, för att kunna helt och hållet egna sig åt sina pligter som deputerad. Bien Public upplyser nu, att Picard kommer att qvarstanna på sin post och att han icke ämnat att afgå från densamma. En afskedsansökan hade visserligen från ministern ankommit; men vid ett samtal, som Thiers sedermera hade med Picard, upplystes att densamma varit falsk. Daily Telegraph, hvilken hittills intagit en mycket afvog hållning mot Frankrike, innehåller i ett af sina senaste nummer en intressant och välvilligt hållen redogörelse för situationen i nämnda land. Det engelska bladets artikel är af följande innehåll: Underrättelsen att Ryssland varnat Thiers med anledning af Gambettas tal är ett vitnesbörd om den franska politikens märkvärdiga internationella karakter. Här ser man en enskild person, en fattig advokat, som tills för få år sedan var helt och hållet okänd, utan offentlig anställning och utan att utöfva någon militär myndighet, och dock blir herrskaren öfver en massa legioner oroad öfver hans ord. Om vi också se Gambetta i det ljus, i hvilket han nyligen stod i verldens ögon, såsom den ännu icke erkände presumtive arfvingen till Thiers ännu icke proklamerade monarki, är underverket dock stort; ty att en vältalig -advokat träder i en utmärkt författares fotspår, tyckes dock icke kunna utgöra en europeisk händelse. Men det är förtfarande Frankrikes lott att ådraga sig verldens uppmärksamhet. Vi äro öfvertygade om, att en massa tyska, ja till och med engelska skribenter skulle kunnat blifva arresterade på främmande område, utan att verlden skulle brytt sig om att läsa den triviala berättelsen om deras förboppningar och farhågor eller om de bord och stolar, krukor och pannor, som utgjorde bohaget i deras fän gelseceller; men Edmond About har gjort sina få dagars fängelse till en summa af politiskt kapital och tidningsartiklar, som intreszera hela verlden, och på samma gång fäster han Europas blickar på dessa elsassare, som framför alla andra fransmän hela sitt lif igenom skola känna krigets bittra följder. Hvad fransmännen säga, hvad fransmännen skrifva gör sälunda ännu sin rund kring verlden, oaktadt Frankrike mist sin militära öfverlägsenhet. Det är den dalande stjernan i den europeiska konstellationen, och dock intresserar hon i sitt fall verlden vida mer än Tyskland i sin uppgång. Frankrike är för närvarande mer inskränkt till område än det varit på de senaste två hundra åren, och dock äro franska ord lika kraftiga som någonsin förr och de förstås eller öfversättas från den ena ändan af Europa till den andra, under det tvaska eller encelska vttranden inskränkas