Aftonbladet – 18 oktober 1872, sida 2

Rn och slägt farväl. Jo, jo! sorg och glädje vexla på vår jordiska stråt!s Synbart särdeles uppbygd af denna reflektion, tog han sig ännu en dugtig klunk ur flaskan, tände en ny pipa och föll åter in i sina tankar: Två hundra pund var en hög summa att betala till den gamle yankeen. Han satte priset på sin tjenstaktighet bra högt; — men han höll ord och förde oss rätt ordentligt till Newyork. Unga Leonard Orme var en snäll gosse, en rätt bygglig gåsunge och lät plocka sig bra, i fall man förstod sig på sättet; hade jag bara haft tid på mig, skulle jag tagit all tjäder af honom innan vi skildes åt — nu lär väl general Dickenson få besvär med den saken. Rätt bra, men nog bör denna löna sig mera. Han tittade tillbaka öfver sin äxel och. pekade med tobakspipan åt det hållet; der skatten låg begrafven. Grogram vill nå turligtvis helst ha guldmyntet; och det skall han han få — n. b. en del deraf. Jag åtar mig realisationen af guldstängerna och juvelerna och tror just inte att jag skall förlora på affären, Niklas Pentweazle, du är en gammal, slug räf, ehuru du inte nu för ögonblicket är rätt nykter. Men det gör detsamma! ingen ser mig och jag skall nog tiga med saken. Om nu Grogram fort gör slut på sina pengar, som troligt är — ja, då kommer ban till mig och fordrar mera. Ja, man skall få se att det går nog så. Han kommer alltid att hänga efter mig som benrangelsmannen i sagan — alltid skall jag nödgas taga Mått och steg för att hälla honom ifrån mig. Här halkade pipan ur handen på mr Pentweazle; han hade emellertid nog reda på sig