Aftonbladet – 17 oktober 1872, sida 2

gående mina pengar. Sedan är allt på re dig fot och vi skola inte få annat att göra. än att emottaga och lefva upp våra räntor. Du dröjer väl ej länge borta, Frank? frågade hon lifligt. Jag vill blott säga dig, att innan jag far, ämnar jag anhålla att din morbror mi bestämma dagen för vårt bröllop inom en vecka från min återkomst. Du må sjell finna, älskade Ellen, att jag inte behöfver gifva dig någon vidare försäkran om min skyndsamhet. Ännu en gång slöt han henne ömti sina armar och de återvände in. Morgonen derpå, sedan mrs Bradstock hade öppnat parkgrinden för sin unga herr. skarinna, som till häst och åtföjd af en rid knekt gjorde sin vanliga morgonpromenad. återvände hon in i rummet och satte sig vid sitt arbete. Tankar af allvarsam art syntes derunder få makt med henne; händerna sjönko ned i hennes knä och blickarne vora sänkta mot golfvet, då en skugga, som föll in i rummet, kom henne att se upp. Någon främling, kan jag tro, tänkte hon och steg upp. Men i nästa ögonblick sjönk hon åter ned på stolen och utropade: Herren bevare oss! — en gengångare! I dörren stod en man med handen lyftad liksom varnande. Det var Frank Scorrier. TJUGONDE KAPITLET. På linien. Den gälla hvisslingen, som hördes, vitnade om att bantåget närmade sig, och bokhållaren som hade bjelpt Niklas Pentweazle. att bära ned en hop makulatur i kojan samt derstädes ordna det till någonting liknande en bädd, fick brådt att knäppa igen sin ötf