Aftonbladet – 17 oktober 1872, sida 2

Så var det inte förr, Frank; hvarför är det så nu ? De hade gått ned från terrassen och stodo nu dolda för nyfikna blickar i skuggan af några lummiga, vackra träd, Då Ellen med låg och darrande röst sade dessa ord och hennes blick med outsägligt ljuft allvar var fästad på hennes trolofvades ansigte, var hon så skön, att Frank icke kunde emotstå sin ingifvelse att lägga armen kring hennes lif och trycka henne till sitt hjerta. Inte kommer det af brist på kärlek till dig, min älskling, sade han ömt; inte af den allra ringaste minskning af min beundran för dig. Ej af den minsta skymt af skugga emellan oss båda! utbrast han lidelsefullt. Denna förklaring bör vara nog för att tillfredsställa dig, ty den är lika sann, som himlen öfver oss är klar och blå. Förbål landet är, tillade han efter några ögonblick, att jag nu för tiden af lätt begripliga skäl är allvarsammare och har mera att tänka på än förr. Då var jag en brödlös äfventyrare och hela verlden låg öppen för mig; nu deremot, fortfor han leende, är jag ju en förmögen man och har att tänka på huru mina pengar skola rätt placeras för att göras räntebärande. Allvarsamt sagdt, min kära flicka, är det intet annat skäl till den förändring hos mig,som du anmärkt. Det gör mig innerligt glad att så är, sade Ellen i det hon ömt smög sig till honom. Jag skall känna mig ännu mera glad, då du blir tillräckligt van vid din nyvunnadörmögenhet, för att bära vetskapen derom med lätt sinne. Det skall, som jag hoppas, bli rätt snart, svarade Frank, Om några dagar mäste jag resa till London för att arrangera an