Aftonbladet – 17 oktober 1872, sida 2

Hvarför det? frågade Frank som nu tycktes alldeles hafva återhemtat sig. Emedan jag befarar att derigenom alldeles gå miste om den afsigt jag hade med vår promenad. Och den var — — Att tala med dig om dig sjelf, Vet du hvad, älskade Frank, jag kan inte afhålla mig från att tro att du ej är frisk. Jag vet väl att du ännu inte fullt har återhemtat dig efter de ansträngningar och försakelser som du der ute genomgick och tro ej, min dyre vän, att jag anser dem för att ha varit ringa, ty jag ser ju följderna; men jag fruktar att det är något ännu värre än dessa följder. Hvad fruktar du och hvad är det då, som har framkallat din fruktan? frågade Frank i det han lade Ellens arm inom sin och ömt fattade hennes hand. Hvad jag fruktar, är att du snarare täres af själslidande, än af sjukdom. Jag kan knappt rätt uttrycka hvad jag menar, men jag har tänkt att det rörliga och verksamma lif du fört, de tilldragelser af spännande intresse som du genomlefvat — allt detta har måhända gjort dig olämplig för detta stilla, tysta hemlif, hvari du på en gång blifvit försatt. Ellen, om den tillvaro af oro och spän nande intresse, som jag derute förde, hade räckt längre, så skulle jag dött. Kanske så; kanske så — men måhända räcker helsokuren för länge. Jag dömer endast efter verkningarne. Du vet — eller kanske vet du inte, att jag följer hvarje vexlande uttryck i ditt ansigte och, så vidt jag kan, hvarje intryck i ditt bjerta. Då du ej deltar i samtalet, är du alltid tankfull och grubblande; ja, äfven då du talar med mig, har jag ofta funnit dig tankspridd.