Aftonbladet – 15 oktober 1872, sida 3

— Å Dramatiska teatern gåtvos i går trenne nya stycken, hvilka öfverfylde dess salong med en intresserad och välvilligt stämd publik. Utan tvifvel var det mellersta och största styckets egenskap af svenskt original hufvudgrunden till denna stämning. Man väntade nemligen att Grim Wiking skulle bekräfta hoppet om den unga författarinnan Mattis begåfning för dramatiskt skaldskap. Ehuru svårt det är att efter en enda gång fälla omdöme om en scenisk företeelse, våga vi dock påstå att detta skådespel ej kan anses utgöra något mycket stort framsteg i förf:s utveckling. Medges må gerna att ämnet, en framställning af lif och karakterer ur nordens forntid, är vanskligt nog, ty till ett lyckligt utförande deraf kräfves-ej blott att förf. skall ega en myc: ket grundlig kännedom om den tid, som skildras, utan han måste ock vara djupt genomträngd af den nordiska andan. Han felar eljest i yttre eller inre sanning, och bristerna härntinnan låta ej ersätta sig af föråldrade ordformer, hvilka stundom kunna förefalla något tillgjorda och tröttande. Stycket är emellertid poetiskt tänkt och i flere hänseenden rikt på verklig effekt och gjorde också mycken lycka hos publiken. Då vi ärna återkomma till en närmare granskning af stycket, inskränka vi ossatt endast nämna det spelet i allmänhet var godt, fastän hr Schwartz individualitet, som så väl egnar sig åt framställandet af den romantiska karakteren och dialektiken inom densamma, ej är rätt passande för återgifvandet af en barsk och kraftig vikings. Efter styckets slut inropades författarinnan, som anmäldes ej vara ftillstädes. Äfven hr Schwartz och frå Hvasser inropades. Förpjesen, En elak styfmor, en öfversättning från tyskan, var grundad på en rätt originel id6 och äfven ganska väl utarbetad, om man också skulle önskat större klarhet med afseende å den gamle äkta mannen, hvarigenom hustruns hemliga spel för vinnandet af sitt ädla ändamål blifvit bättre motiveradt. Emellertid innehåller stycket flere såväl vackra som lustiga pointer och gjorde äfven ett mycket godt intryck, hvartill äfven det på alla händer förträffliga spelet i hög grad bidrog. Fröken Wiberg, som här gjorde sin andra debut, utförde sin roll med både värme och behag och rörde sig på denna scen med större säkerhet. Efter styckets slut inropades samtliga de spelande. Mindre intryck gjorde deremot efterpjesen, En gråsten, ett litet proverb af George Sand; Och detta, ehuru det lilla stycket innehöll rätt mycket både af poesi och psykologisk sanning. Troligen låg skulden härtill i begagnandet af den utnötta nödfallsutvägen att låta handlingens knut upplösas genom lyssnandet vid en dörr. Kanske hade ock hr Hartmans mycket lustiga, men allt för mycket chargerade utförande af den tafatte drängens roll sin del i det mindre tillfredsställande intryck, som slutet väckte. Särskildt vilja vi bedja Jean, som dock skall vara en vacker gosse, hvilken omständighet kan göra den unga flickans tycke för honom något mera troligt, att aflägga den afskyvärda ljusa peruken. Fröken Bäckström var ganska täck, ehuru hon kanhända ej lät komma till heders det, som författaren önskat inlägga hos denna förtjusande lilla ingenue. — Mantalsskrifningen i Stockholm för 1873 tager sin början den 1 November och slutas den 17 December,