Aftonbladet – 15 oktober 1872, sida 2

rutiga underkläder, kavaj och höga smorläderstöflor som gingo ofvanför knäna. Han nickade åt värden och stirrade på mr Pentweazle — stirrade ännu en gäng och längre, då värden nämnde hans ärende och hvad han önskade af inspektoren. Hur sa, herrn? började han; trådarna i olag? Stor sak kan det också vara! Det går just inga telegram på den linien. De der elektriska telegraferna ha kommit i modet sedan min tid och jag förstår mig just inte på dem. Hvad jag tror, är att mr Pencarrow gjorde alldeles rätt, då han nhekade ett bolag att draga telegraflinien tvärs igenom sin park samt bad dem hålla sig längs jernvägen. Han tänkte litet då, sade värden, att den skulle så snart föra budskapet om hans död. Ja, sade skotten, det var illa nog för honom, men godt för dem, som kommo efter honom. Han vände sig till mr Pentweazle och tillade: Ja, sir, det finns en koja helt nära intill Gwynrutbin till, en treflig bor stad — duger nog åt en jernvägsarbetare, men passar illa för en herreman som ni, Hvilken sett bättre ordning och hem. Det duger nog för migs, sade mr Pentweazle, som knappt var i stånd att dölja sin glädje. Jag har färdats vida omkring i verlden för mitt yrke och ej fått se så noga på beqvämligheter. Godt, godt!--detta är rätta vägen till framgång, sade mr MPhersson. Om ni vill stiga in till mig här i köpingen, så skall jag gifva er nyckeln till hänglåset för dörren. Glöm ing att taga med er mat och dryck, ty ni kan ej erhålla det ringaste i trakten kring Gwynruthing station. (Forts.)