Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Följande romantiska historia omtalas af Göteborgs-Postens kronikör: På bergsklinten i närheten af elfven ligger en länga små rödmålade envånings-trähus. Om ett af dessa, hvilketdera kan ju vara alldeles likgiltigt, går bland befolkningen i trakten en berättelse af temligen romantisk art. . . . För många år sedan heter det, i den mindre angenäma tiden, då våldsamma uppträden och ityggolser af allehanda slag hörde till ordningen i Majorna var en söndagsafton ett dansnöje anordnadt i det ifrågavarande lilla huset, som då egdes af en förmögen krögareenka, bland hvars synliga skatter i främsta runimet strålade en fager, sextonårig dotter. Otaliga Yoro de tillbedjare, som svärmade kring den vackra Ånna, så hette den sköna, men bland alla dessa såg hon blott en enda, den smärte, hurtige och ljuslockige Sven, välbeställd styrman på en af den tidens stora ostindiefarare. Den raske ynglingen hade äfven förstått att väcka krögarmors förtroende och aftonens pickenick var just tillställd för att fira Svens förlofning med Anna. Nu begaf det sig att på revieret straxt nedanför Bläsan hade en längre tid legat ett stort amerikanskt fartyg, hvars kapten, en högväxt, svartskäggig kreol med blixtrande ögon och starka passioner, äfven betagits-af en brinnande kärlek till Nordens blonda dotter, den rödkindade Anna. Han hade för henne så godt han förmådde tolkat sin kärlek, men fästad, som hon var på annat håll, hade hon blygsamt slingrat sig undan den häftige mannens omfamning och isad af fasa flytt bort för hans vilda, passionerade blickar. Kreolen, som anade att han hade en rival, skummade af raseri och svor att hämnas. Då underrättelsen om förlofningen nådde honom, förnyade han sin ed... Muntert fortgick dansen i mutter Benjaminssons små, låga rum, i hvilka glädjen det oaktadt stod -högt i taket. Smidiga märsgastar ihvita byxor och blå jackor med rosiga ostindiedukarvårdslöst slingrade omkring brunstekta, muskulösa halsar skuttande muntert omkring i -engelskan med sirliga tärnor i bindmössa. kofta och kjol samt skor med höga klackar. En gnällig fiol och en surrande nyckelharpa utgjorde hela orkestern, men ändå var det bestämdt lika roligt på den balen, som på assemblåerna inne istaden, der de högmögende grossörskorna på stora rådhussalen gravitetiskt trådde dansen med ostindiska kompaniets penningfurstar. Midtunder dansen skakades hela huset af en häftig stöt... en stark smäll hördes... rutorna i ett af de små fönsterna krossades och en jernketting slungades in genom detsamma med en så förfärlig fart, att skön Anna, som befann sig midt framför detsamma och af kettingen träffades vid ena tinningen utan att ge ett ljud ifrån sig, Fa död ner på golfvet. Man kan föreställa sig den scen, som nu följde... pna af raseri störtade karlarne ut genom dör ren under det qvinnorna, halfdöda af förskräckelse, förgäfves sökte återkalla Anna till lifvet. Utifrån hördes vilda eder och ursinniga förbannelser, knifvar blixtrade... Hatet och hämnden kräfde sina offer... Då dagen grydde låg ännu ett lik, Svens, derinne i den lilla stugan bredvid Annas och bergsluttningen glänste i den uppgåSA solens strålar hemskt af utgjutet menniskolod. Amerikanaren och hans fartyg voro försvunna. Det hade varit hans djefvulska plan att störta hela det lilla huset med alla dess intet ondt anande, glada invånare ner i elfven, hvarföre han slingrat fartygets stora ketting omkring detsamma oc kommenderat alla man till spelet, kettingen Sprang och resten känna vi. Huset skakades, men föl icke, och ännu i dag, påstås det, skola i dess väggar märken finnas, erinrande om den fasansfulla natten, då den hämndgirige kreolen uppfyllde sin förfärliga ed. — Champagne-frapp, Fy tusan, hvad den här champagnen ä varm, yttrade en gäst till den uppassande kyparen. Ä han varm, kors de var då för märkvärdigt, och je tog honom ändå direkte ur isskåpet-. — Det må så vara, det bindrar icke att han är infamt varm... ta hit några bitar is att kyla af honom med Is?! Nej, se någon is hävi inte hemma !s (