Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 3

1C2 snart KUNNA avagavlllRaas, vi fa SKal tll alb inför de öfriga nationerna blygas öfver vår trögÅA het och likgiltighet. ; ) Öfver förväntan betydliga anmälningar till deltagande i denna utställning lära hafva ingått från svenska såväl konstnärer som industriidkare, och det är således ej af brist på utställningsföremål som vi skulle behöfva uteblifva, men för dessa föremåls transporterande och uppställande fordras ganska betydliga penningmedel. Verldsexpositionen i London 1862 kostade Sverige 144,146 rdr 2 öre, den i Paris 1867 ej mindre än 221,645 rdr 39 öre. Kostnaden för vårt deltagande i den blifvande utställningen i Wien anslås till minst 150,000, hvaraf 25,500 rår äro afsedda till åtskilliga anordningar i och för åskådTliggörandet af vårt lands kultorhistoriska ståndTpunkt, såsom uppförande af ett fullständigt inredt svenskt skolhus, anskaffande af folkdrägter, uppställande af en afbildning af Molinska fontänen m. m. dylikt Genom enskild subskription 1 hafva hittills blifvit insamlade omkring 50.000 rdr. Då dertill läggas de 33,000 rdr, med hvilka Å regeringen bidragit, återstå dock ej mindre än minst 77.000 rdr, som ovilkorligen måste anskaffas, så vida icke hela vårt uppträdande skall bli ett fullständigt fiasco. Derför har den ofvan omförmälda nämnden, som numera efter konung Oscar IT:s tronbestigning till ordförande erhållit statsrådet Bergström, till åtskilliga inflytelserika personer utfärdat en anmodan att söka insamla ytterligare medel för det verkligen stora och nationella ändamålet. Denna i brefform affattade inbjudning tillåta vi oss attpå det lifligaste understödja. Det är visserligen icke omöjligt att näst sammanträdande riksdag kan finnas villig att för ändamålet anslå medel, men man får dock ej allt för mycket lita derpå, och dessutom är det naturligtvis af största vigt att man snart kan veta huru stort belopp man med säkerketkan räkna på. Det är klart, att ansträngningarne för vinnande af möjligaste bästa resultat af vårt deltagande i expositionen eljest skola betydligt förlamas. och det kan hända, att en riksdagsmajoritet skulle just i den omständigheten att den nu gjorda uppmaningen icke vunne något gensvar, finna en anledning till att anse intresset för hela saken så ringa, att riksdagen icke borde bifalla en i elfte timman gjord framställning om anvisande af medel dertill. Vi hafva hört tvifvelsmål uttalas om lämpligheten af Sveriges deltagande i den nu förestående verldsexpositionen. Till en del grunda sig dock dessa tvifyelsmål på de med ett dylikt deltagande förknippade stora kostnaderna för det allmäna, men dessa betänkligheter skulle naturligtvis helt och hållet undanröjas, om kostnaderna till hufvudsakligaste delen betäcktes genom enskild ARpSkripalon. I öfrigt synas betänkligheterna förnämligast härröra, dels från den omständigheten att Sverige hittills icke egt någon betydande marknad för afsättningen af sina produkter i sydöstra Europa, dels från det förmenandet, att verldsexpositioner i allmänhet icke skulle utöfva något anmärkningsvärdt inflytande på industriens utveckling eller för densamma vara af någon egentlig nytta. Hvad den första invändningen beträffar, så synes det oss uppenbart att möjligheten af en alltjemnt stigande produktion beror just på beredandet af nya afsättnings platser och att det således är af vida större vigt att skicka prof af sin industri till trakter der denna ännu icke är känd, än till länder, på hvilkas marknad den redan fått afgjordt insteg. Det är af sådan anledning den senaste expositionen i Moskwa var för oss af vigt. Det är ock af sådan anledning vi böra söka att göra oss kända i den stora komsumtionsbassin, hvars förnämsta affärsort Wien är, och visa våra afsättningsartiklar för den mängd af österländingar, som tvifvelsutan kommer att strömma dit under den blifvande utställningen. Hvad åter den andra invändningen, eller att verldsexpositioner icke skulle medföra några fördelar för industrien, så våga vi påstå att erfarenheten tillräckligt ådagalagt motsatsen. I hvarje täflan ligger en sporre, och det är genom att mäta sig med dem som stå högre än en sjelf, man tvingas att göra framsteg. Detta har visat sig inom den engelska industrien, inom den tyska, icke minst inom den svenska. Man jemför en mängd af våra inängtatalstar före de stora industriutställningarne och nu. För öfrigt bör, enligt vårt förmenande, saken ses ur en ännu högre synpunkt, ty verldsexpositionerna äro de för vår tid karakteristiska täflingar, i hvilka hvarje folk måste deltaga så vidt det gör något anspråk på att intaga en plats bland de odlade folken och icke frivilligt dömer sig till att okändt och förbisedt vegetera i sin bortglömda vrå af verlden. Sverige behöfver ingalunda dömn sig till en dylik alltför obetydlig roll. Om vår industri ej ännu är så storartad, börjar den dock att inom vissa områden antaga rätt aktningsbjudande dimensioner, och i kulturhänseende intaga vi en ståndpunkt, för hvilken vi ingalunda behöfva skämmas. Ett svenskt skolhus och en rikhaltig samling af svenskt jern, svenska maskiner, svenska åkerbruksredskap och svenska konstverk på den stora utställningen i Wien skall säkerligen ingifva främmande nationer en ganska stor aktning och derjemte. stärka förtroendet till egna krafter, mana till större ansträngningar, hastigare framsteg. Det gäller landets heder att vi Jå ett oss sjelfva fullt värdigt sätt deltaga i 1873 års verldsexposition, och då dertill intet annat fattas än några tusentals rdr, kunna vi ej annat änönska framgång åt den nu föranstaltade insamlingen. I Jönköpings Tidning läses: Då yi för några dagar sedan i Göteborgs H. 0. S. T läste en korrespondensartikel från Stockholm, som bland annat funnit skäl inrymma en del af en, enligt uppgift ur Sv. H. och I. T. hemtad, insidiös uppsats mot fabriksidkaren C. F. Lundström, så trodde vi visserligen, att detta uppslag icke skulle få aflöpa alldeles oanmärkt, helst uti nämnde uppsats förekom en antydan, att den opinion, som om hr L. der uttalas, skulle ega något slags stöd i det omdöme man hyser om hr L. här I Jönköping, som varit skådeplatsen för hans yngre års industriella verksamhet. Det töfvade också icke länge innan denna vår förmodan besannades; ty redan under de första dagarna, efter det att anfallet blef kändt här på platsen, mottogo vi från flera olika håll uppmaningar att tillrättavisa den försåtliga insinuationen. Af två skäl underläto vi då att efterkomma de till oss framstälda önskningarna: dels börjades nemligen vår publicistiska verksamhet härstädes Törst för 2, år sedan, således lång tid efter det hr L., hvilken vi icke känna ens till utseendet, härifrån afflyttat till hufvudstaden och vi ansågo oss fördenskull icke behörige att isaken föra någon. talan; dels antogo vi på goda skäl, att hr DL. sjelf skulle anse hvarje offentligt uppträdande till hans försvar både opåkalladt oc obehöfligt. Det sistnämnda skälet till vår tyst nad — nemligen vår ovisshet om hr L:s egen önskan i detta fall — qvarstår visserligen ännu; men då allt talrikare uppmaningar, deribland äfven af män, som känt hr O. F. Lundström i mera än 30 år. och hvilkas heder och sanningskärlek äro höjda öfver allt tvifvel, blifvit till oss framstälda, att gifva ett offentligt uttryck åt den verkliga opinionen inom samhället, så böra vi icke längre tveka att utsäga, att, i motsats till den ofvannämnde Stockholmskorrespondentens antydan, den allmänna meningen härstädes är den, att ej en skymt till anledning förefinnes, hvarför icke det högsta medborgerliga förtroendet skulle äfven inom detta samhälle kunnat komma hr O. F. Lundström till del. . Vi inskränka oss till denna korta förklaring och och beklaga blott, att ilskan tanklösheten iförening skola så handskas med det offentliga ordet, att de framtvinga intyg, sådana som det nu afgifna, och som grannlagenheten i det längsta tvekar att offentligt frambära, äfven då det, såsom nu, icke lärer löpa fara att af någon hederlig man inom samhället blifva jäfvadt.