Aftonbladet – 14 oktober 1872, sida 2

jag väl veta som hörde det af värden sjelf! på värdshuset der han blef dödad!s Det kan allt tyckas ha sin riktighet, sade Grogram med mulen min, och detta är just ett skäl för mig att säga: det brådskar inte. Ingen mera än han och jag visste hvar godset ligger. Han är nu död och derföre är jag den ende som vet något. Jag säger ännu en gång, hvarför brädskar det? När det så faller sig lägligt ha vi ju bara att gå och taga det. Ni narr! ni stora, tomma träskalle! skrek den lille mannen. Ni pråtär, som om summan låg i Englands bank och ni blott hade att skrifva ett qvitto, taga en byrvagn och fara för att lyfta pengarne. Begriper ni då inte att sedan ni sagt mig hvar skatten ligger, så blir det jag som får uttänka en plan för att vi utan att väcka misstånkar må kunna få den i våra händer och föra bort densamma? Jaså; jaha, det hade jag alldeles glömt, sade Grogram och såg dum ut. Glömt, säger ni! skrek den förre. Ni bar aldrig tänkt derpå; ni tänker aldrig! Om nu till exempel godset är gömdt i ett hus — om det ligger under ett golf, bakom en tapet, uppe i en skorstensmur — och för hvar och en af dessa möjligheter fixerade han Grogram uppmärksamt— så vore jag ju tvungen att hyra det huset och bo derstädes någon tid först, för att ej väcka misstankar. Kan väl vara, sade Grogram lika mulen, men nu fins det alldeles inte i något hus, Jaså; inte inom hus, således! inföll Pentweazle triumferande. Se bara, om jag ej ändå kunde locka en liten upplysning af er ! Genom en följd af snärjande frågor skulle jag nog till slut pina sanningen ur er, min sode vän. sKanhända, sade Grogram tveksamt. Men, ser ni, jag vill inte alls något sålant, återtog Pentweazle i det han lade sin lilla magra hand på kamratens breda skuldra möd den vänligaste min, Hvad