Aftonbladet – 12 oktober 1872, sida 3

hade sin farkost straxt bredvid, sänkte ned i båten sin kappsäck, den enda reseffekt som de hade och rodde bort till Kräftan och Hummerm, som det ifrågavarande värdshuset hette. Vid ankomsten befanns det vara en ödslig och förfallen plats, ett af de sämre sjömansherbergena, bestående af en gammal, ruskig byggnad af tegel vch derintill lutade ett eländigt träruckel — öfre våningen till hälften ett galleri, undre våningen lider och bodar. Mellan boningshuset och floden sträckte sig en öde plats, der två eller tre båtar lågo och ruttnade bort, och vid stranden reste sig här och der pålar, fragmenter af en damm, hvilken länge sedan blifvit bortryckt af floden. Det var ganska bra för de båda resande, att de genom naturens och konstens förenade hjelp, redan före ankomsten till detta rospektive herberge hade något ovanligt misstänkt i sitt utseende, då ett aktningsvärdt och mera vanligt yttre ingalunda var en god rekommendation för värden på Kräftan och Hummern, Tvärtom betraktade både han och hans vanliga kunder med misstroende hvar och en gäst som egde ett något så när hederligt utseende. Husets vanliga kunder voro ingalunda heller personer, som hade skäl att eftersträfva en aktningsvärd publiks uppmärksamhet; förbrytare, som emot borgen fått söka arbete, men höllo sig undan; tjufgömmare och kringskrykande taskspelare voro de gäster, som mest besökte detta berberge; härtill kunna äfven räknas desertörer och rymmare af fartygs besättningar, hvilka värden emot ett honett arvode ätog sig att dölja för rättvisans tjenare, (Forts.)